Sanning (hov1)

nio

Jag sitter på terrassen och blickar ut över gräsmattan som så småningom övergår till sand som i sin tur övergår till vatten. Vågorna bryts mot bryggans pelare som går ut några meter och mot båten som är där intill. En mindre båt som Ludwig gärna kör runt med så att vattnet sprutar och solglasögon och hattar flyger gud vet vart.

Jag trycker ner min fimp i askfatet av Lisa Larsson och suckar lite. Solen har gått upp och killen som körde mig och Simone, Zacke, sitter i en fåtölj en bit bort och suckar än mer. Oj så synd det är om honom.

Med en högtalare på låg volym kommer Simone strosande över trädäcket och ler. Helt oberörd. Det var inte länge sedan vi lyckades få iväg Alma som inte för allt kunde förstå varför hon behövde lämna sitt kära hem mitt i natten. Jag sa bara att Lucas skulle förklara, inte tänker jag stå och ljuga honom ur hans egna situationer.

"Jag vet hur du ser ut i inga kläder," nynnar Simone och drar upp sitt hår i en knut med en tofs och slänger bak huvudet, andas in nattluften. "Visst du kan klippa dig, skaffa en annan tjej," fortsätter hon.

"Hur går det med Olivia?" Hon stannar i rörelserna och fäster ögonen i mig utan att vända huvudet åt mitt hål. Små, korta hårstrån har redan börjat ta sig ut knuten och lägger sig kring henne ansikte. Hennes tjocka silver ringar i öronen gungar långsamt fram och tillbaka.

"Det går inte, det kryper," hon låter klagande minst sagt. "Snigelfart verkligen." Motsatsen till mig och Lucas. Inte för att vi direkt är en enhet ännu. Men snart är väll det etablerat i både våran och den äldre generationen.

"Inte legat ännu?" Hon nickar och börjar knappa på telefonen så att hennes naglar gör ett klickande ljud varje gång akrylen slår emot glasskärmen. "Trubbel i paradiset eller?"

"Vet typ inte, vill inte pusha men hon verkar osäker. Sånt där tråkigt." Min tur att nicka. Stackars Simone får inte ligga. "Hittar en ny snart så det spelar inte riktigt någon roll." och en axelryckning. Jag släpper ut ett svagt skratt. Aldrig samma för länge, aldrig. "Du, hur gick det själv med att ligga med Kronstrand?" Juste det. Får man skylla på alkohol för i sådana fall så gör jag det.

"Det, ehm." Nu är det hon som skrattar. "Jag vet inte vad du pratar om," ljuger jag och ler.

"Fulla ord är nyktra tankar, är det inte så man säger?" Jag viftar med handen mot henne. Så säger man fan inte. Har aldrig hört. "Ta det i din takt du. Och skäms inte när du inser att jag har rätt. Jag älskar dig oavsett."

"Ibland är det jättesvårt att tycka om dig." Simone flinar bara åt mitt erkännande och läser sedan innantill från sin telefon:

"Hemma om två är ni redo med utblandning?"

Låter inte optimalt. Troligen kommer massor med killar som, enligt vad det verkar som, kommer dricka sig fulla på någon starksprit och läsken vi ställt fram på bordet. Om det inte är en snefylla redo att ske vet jag inte vad.

"MIRAAAAAAAA!!!!"

Jag tror de är här nu.

Lucas kommer med långa steg över terrassen och drar upp mig ur stolen för att kunna få armarna kring min kropp.  Hans hjärta slår mot min bröstkorg fort och hårt. Hans ansikte lyser och ögonen strålar tills de stängs och hans läppar omfamnar mina. "Så fucking vacker." mumlar han med läpparna mot mina och hans cigg flyger iväg när han kastar den för att kunna lägga handen i mitt hår.

Jag antar att han är påtänd. Kanske lite adrenalin men mest påtänd.

"Kom," viskar han mot min hals och drar med händerna i min rygg för att hitta dragkedjan som glider ner och öppnar min klänning. "Vi badar." Han låter lyrisk och utstrålar fortfarande samma lycka. Den nästan smittar av sig.

"För att 'bli bättre på vårat spel'?" frågar jag skämtsamt. Det har blivit ganska klart att vi gör mer än så. Men han får erkänna det först.

"Law of attraction," mumlar han som att det skulle förklara något och drar med mig över gräset mot vattnet.

Halvvägs framme med dagg och strån av gräs över hela fötterna släpper jag klänningen och ser när han drar skjortan över huvudet efter att ha knäppt upp de översta knapparna. Jag lägger händerna på hans skulderblad och sveper snabbt med blicken över den starkt strukturerade ryggen. Det är några få leverfläckar utplacerade, annars är det bara musklerna som utgör det under huden. Han knäpper upp byxorna och kliver ur paret precis innan sanden börjar och sveper fram mig framför sig. Han föser mig över bryggan och jag kan anta vad som kommer ske.

Väl längst ut bland de knarriga brädorna så lägger han händerna på mina axlar och böjer ner huvudet. "Kolla upp i himlen." Den är fortfarande nyvaken och solen har precis börjat gå upp. "Den är oskyldigt blå." Sen så har han fått ett bra grepp kring min kropp som för oss båda ner under det svarta vattnet. Kylan får mig att skrika under vattnet. Det är inte ens juni ännu. Ändå leker livet som det vore mitten av juli.

-

tanken va att jag skulle hinna klart innan sommaren men skulle behöva släppa flera gånger i veckan så mycket som jag har skjutit fram dehär😊