Afire || Foscar

17.

När jag står utanför Felix dörr så är jag tvungen att ta ett djupt andetag innan jag placerar handen mot det kalla handtaget. Vetskapen om att idag skulle kunna vara den sista dagen jag någonsin får kalla honom min gör att jag tvekar med handen på handtaget. Men bara tanken på att han befinner sig på andra sidan dörren gör att jag snabbt trycker ner handtaget och låter dörren gå upp.

Mina ögon uppfattar genast Felix rygg som står vänd mot mig borta i köket. Telefonen är tryckt mot hans öra och jag hör ett svagt mummel komma från hans läppar.

"Felix"

Säger jag tveksamt med en svag röst och ser hur Felix genast stelnar till. Med långsamma rörelser vänder han sig om och när hans ögon möter mina så vet jag inte om jag ska kasta mig runt hans hals eller falla ner på knä i hysterisk gråt.

Utan ett ord avslutar Felix samtalet och låter mobilen falla till marken utan att bry sig om att den mycket möjligt kan gå sönder.

Han fortsätter att stirra på mig utan att yttra ett enda ord och jag vrider osäkert på mig. Hans tystnad gör mig osäker och jag har plötsligt glömt allt jag hade planerat att säga. Han kanske inte ens vill ha mig här.

Efter ytterligare några minuters tystnad så är det istället Felix som bryter tystnaden och jag rycker till en aning av hans hårda röst.

"Så du kommer tillbaka nu?"

Frågar han kallt och jag biter mig svagt i läppen omedveten om vad jag ska svara.

"Du kommer tillbaka efter flera dagar utan att ens ha hört av dig. Du kommer tillbaka och tror att allt kommer att lösa sig? Du kommer tillbaka efter att ha lämnat mig?"

Säger han iskallt och det hugger till i bröstet på mig pågrund av hans iskalla ton. Hans ord tar sig in till mitt medvetande och jag vrider besvärat på mig där jag står med hans hårda blick fastlåst i min. Han har rätt, jag lämnade honom. Men vad hade jag för val? Han bad mig att gå, att dra åt helvete för att vara mer exakt. Även fast jag vet att han var sårad och hade alkohol i kroppen så sårade han mig ändå. Men sanningen är att jag inte bryr mig längre. Jag orkar inte bry mig om vems fel det här är, om vem som egentligen lämnade vem. Jag orkar inte bry mig om någonting förutom en sak. Honom. Han är allt jag bryr mig om.

"Felix jag är ledsen, jag-"

Får jag fram med en sprucken röst men Felix lyfter bara på handen för att få mig att tystna. Jag tystnar direkt och väntar osäkert på hans nästa ord.

"Jag är inte klar. Det spelar ingen roll att du lämnade mig Oscar, det spelar ingen roll hur många gånger du lämnar mig, det enda som betyder något är att du kommer tillbaka. Och du kom tillbaka. Du kom tillbaka och även fast jag inte förstår varför så älskar jag dig för det"

Säger han och jag känner hur tårarna börjar trycka på bakom ögonlocken.

"Det finns inget perfekt förhållande Oscar. Ett äkta förhållande handlar om två personer som vägrar att ge upp på varandra hur mycket problem de än stöter på. Och jag vägrar att ge upp på dig, på oss. Så länge du forfarande vill ha mig så är jag din. Jag är din föralltid om du bara låter mig"

Säger han och den iskalla tonen i hans röst avtar och ersätts istället av något ömt. Hans röst spricker i slutet av hans kärleksförklaring och jag känner hur tårarna sakta börjar rinna längs kinderna.

"Jag har fått dig att gråta alldeles för många gånger"

Säger han tyst och tar några tveksamma steg mot mig. Mina spruckna läppar formas till ett leende och jag får ur mig ett hackigt andetag.

"Det gör inget, det är lyckotårar"

Viskar jag fram och ett brett leende spricker upp i hans ansikte innan han äntligen raderar avståndet mellan oss och placerar händerna ömt över mina kinder innan han slutligen förseglar våra läppar. Känslorna exploderar inom mig och när hans händer lämnar mina kinder för att glida ner över min rygg och lägger sig löst om min rumpa så biter jag honom löst i underläppen innan jag tar sats och hoppar. Mina ben knyter sig fast runt hans midja och hans händer ligger placerade på baksidan av mina lår för att hålla mig uppe samtidigt som han backar med snabba steg innan jag slutligen känner hur min rygg slår emot väggen med en sådan kraft att jag måste separera våra läppar för att andas djupt. Felix läppar är snart tillbaka på mina och jag tar ett löst grepp om hans hår vilket får honom att stöna nöjt.

Plötsligt separerar han våra läppar och lutar pannan mot min samtidigt som hans bröstkorg häver sig upp och ner över hans anstränga andning. Mina orytmiska andetag fläktar hans ansikte och han sluter ögonen för ett ögonblick.

"Vårt förhållande kanske inte är perfekt men för mig är det det enda som betyder något. Du är perfekt för mig Oscar och jag behöver dig i mitt liv"

Säger han och jag smälter för hans vackra ord som jag förstår kommer direkt från hjärtat.

"Jag älskar dig Felix. Jag älskar dig så jävla mycket"

Viskar jag fram innan jag återigen låter mina läppar kollidera mot hans.