Afire || Foscar

28.

Så snart dörren slås igen in till lägenheten så smyger Felix upp bakom mig och slingrar armarna runt min midja och lutar sitt tunga huvud mot mitt skulderblad. Mina fingrar rör sig försiktigt över Felix armar och jag njuter av att befinna mig i hans famn igen.

"Jag trodde att du var död. Jag trodde verkligen att du hade lämnat mig"

Får han ur sig med en sprucken röst och jag är snabb att vrida mig i hans lösa grepp så att jag istället står med ansiktet emot honom. Jag tar ett försiktigt grepp om hans haka med handen och tvingar honom att se mig i ögonen. Hans gröna iris är alldeles blank av tårar och hans underläpp darrar svagt. Det är inte ofta jag ser Felix såhär sårbar och svag.

"Jag är här Felix. Jag lever och jag har inga tankar på att lämna dig"

Säger jag med en lågmäld röst och ger honom ett litet leende som han besvarar innan hans läppar kraschar mot mina. Men precis när jag ska fördjupa kyssen så avlägsnar han sina läppar mot mina och jag ger honom en förvirrad blick.

"Menar du någonting annat än det jag tror att du menar?"

Frågar han misstänksamt och en förvirrad rynka träder fram i min panna medan jag försöker få ordning på hans ord i hjärnan och förstå vad han faktiskt menar.

"Va?"

Svarar jag bara dumt när jag inte riktigt lyckas få en förståelse eller en koppling över det han frågade och det jag sa. Han tittar på mig en lång stund och suger fundersamt in underläppen mellan tänderna.

"Har du tackat nej till Harvard?"

Frågar han sedan och jag suckar djupt.

"Seriöst? Att du fortfarande tänker på Harvard i en situation som denna"

Säger jag aningen irriterat och låter mina armar som tidigare legat slingrade runt hans nacke falla medan jag backar undan från honom och med irriterade steg tar mig in i köket. Jag hör genast steg bakom mig och konstaterar att han inte tänker släppa den här diskussionen den här gången.

"Det är just därför jag tänker på Harvard. Inser du att du hade kunnat vara död nu? Inte nog med att Harvard är en bra skola och nyckeln till din framtid, men hela vägen borta i Amerika är du säker"

Säger han uppfordrande och ställer sig lutad mot kylskåpet med armarna i kors samtidigt som han iakttar mig noggrant där jag har slagit mig ner på köksbordet med fötterna dinglandes i luften.

"Jag tänker inte fly"

Muttrar jag surt fram och fäster blicken i marken. En djup suck lämnar Felix läppar och när jag sneglar på honom så tittar han inte längre på mig utan hans blick har letat sig ut genom fönstret och ett hårt uttryck har tagit plats i hans tidigare så sårbara ansikte.

"Felix"

Yttrar jag för att fånga hans uppmärksamhet men han hummar bara samtidigt som hans fokus ligger kvar ut genom fönsterrutan. Jag himlar irriterat på ögonen över hur löjlig han är och hur barnsligt han beter sig.

"Tror du att det är så lätt för mig att fatta det här beslutet? Att fatta ett beslut som innebär att jag kommer att lämna dig bakom mig. Vi kan inte ljuga för oss själva, du vet lika mycket som jag att om jag åker så är det över mellan oss. Vi kommer bara att gå under utan varandra. Och om du inte har förstått det ännu så vill jag inte lämna det här bakom mig. Jag har vänt min familj ryggen, jag har inget hem, jag har gått i sommarskola hela sommaren för att rädda upp mina betyg, jag har förlorat min bästa kompis, jag har blivit mordhotad och trots det så har jag aldrig känt mig mer hemma. Jag har aldrig varit lyckligare, för jag är med dig. Tror du att jag bara vill lämna det? Att jag bara vill lämna dig? Harvard känns så långt borta, det är inte min dröm längre, du är min dröm"

Får jag ur mig med en irriterad ton men när orden bara fortsätter att forsa ut ur min mun så förändras min hårda ton till en desperat, sprucken röst och de sista orden kommer ut med en låg röst, inte mycket högre än en viskning. Jag är tvungen att bita ihop och titta ner i golvet för att samla mig och när jag lyfter blicken så är Felix ögon åter fästa på mig. Han fortsätter att titta på mig en lång stund innan han släpper ur sig ett utdraget andetag.

"Gör det för mig Oscar. Om du inte kan med att göra det för dig själv, gör det för mig. Jag har aldrig haft någon att bry mig om, någon att vara stolt över. Men nu har jag dig, och jag är så otroligt stolt över dig Oscar. Jag säger det alldeles för sällan men jag är så stolt över dig. Allt du har gått igenom och ändå är du samma fantastiska person som jag föll för. Och jag faller mer och mer för var dag som går. Jag vet att det du säger är sant, om du åker så tänker jag inte tvinga dig att vara bunden till mig. Vi kommer att vara tvungna att göra slut. Men jag kan lova dig, jag kan lova dig med hela mitt hjärta att jag kommer att stå där på flygplatsen när du kommer hem igen. Jag kommer att vara där och jag kommer att påminna dig om hur mycket jag älskar dig och om hur stolt jag är över dig. Och om du fortfarande vill så börjar vi om, vi börjar om på nytt. Gör rätt från början. Kärleken kommer inte att svalna, vi kommer att kunna fortsätta skriva på våran historia. Så snälla Oscar, gör det för mig. Åk till Harvard"

-----
Jag har lagt upp prologen på en ny Foscar story, "All roads leads to you"! Den finns i min profil ifall ni är intresserade! ❤️

Xx, N