Jagad

23

-Dominic-

Jag stirrade på killen som klev ut ur bilen och log stort mot mig. Nog var det Belmont, men han såg helt annorlunda ut. Håret var fortfarande midjelång och nästan svart, klädstilen var densamma. I munnen syntes de vassa vampyrtänderna och den enda riktiga skillnaden var att han hade åldrats, och på något sätt kändes det som om han även hade vuxit lite? För jag kände mig plötsligt extremt liten när både han och Conor tog ett kliv fram emot mig. 

Vargen var sig lik dock, äldre, runt fyrtioårsåldern men med samma uppsyn som alltid. Självsäker och lugn, något som kändes välbehövligt just nu. 

"Dominic," hälsade Bel med ett leende innan han drog in mig i sina armar och gav mig en hård kram. Jag kunde inte låta bli att besvara den. Belmont hade fortfarande en speciell plats i mitt hjärta och att se honom igen fick hjärtat att skutta till för ett ögonblick, trots att han uppenbarligen hade undanhållit en hel del från mig. Den vetskapen gjorde fruktansvärt ont, mer än jag ville medge. "Måste det alltid handla om liv och död för att vi ska ses?" retades han och släppte taget om mig innan han såg sig om. 

Jag vände mig mot Conor som gav mig en nick till hälsning, "hade helst velat hålla er utanför," mumlade jag, "men jag hade inga andra alternativ."

"Tack du," muttrade vargen sarkastiskt, "skönt att höra att vi är sist på listan av nödkontakter."

Jag himlade med ögonen innan jag bjöd in dem i stugan, "det var inte så jag menade Vovven, jag tänkte att ni hade bättre saker för er än att rädda mitt arsle."

"Det hade vi inte," flinade Belmont och la en arm över mina axlar. "Så vad händer? Conor sa något om svart magi och någon magisk bok?"

Jag och Bel klev in först genom dörren och möttes av Magnus, Dezmond och Florian som alla satt vid köksbordet och väntade. Magnus ansiktsuttryck gick inte att tolka, men vi hade pratat en del de senaste dagarna och han var glad för all hjälp vi kunde få. Dezmond hade haft rätt, det fanns inga spår efter Disa och Oskar och Magnus bilfärd hade varit lönlös och han började bli både förtvivlad och desperat och det började bli svårt att hålla honom från att göra något dumdristigt. Florian såg storögt på Belmont, medans Dezmond's fokus låg mer på Conor som klev in bakom oss med händerna i jeansfickorna och studerande ögon. 

"Belmont, Conor, det här är två av Magnus ungar, Dezmond och Florian, vi saknar en och det är därför vi behöver er hjälp," förklarade jag och nickade mot bordet där Magnus hade dukat fram kaffe.

Stämningen var något tryckt, ingen visste riktigt vart vi hade varandra efter alla år, men det var heller inte läge att småprata och uppdatera varandra med artighetsfraser. Som vanligt var Florian en naturlig isbrytare och tog första bästa chans att överrösta Belmont med frågor.

"Pappsen sa att du var vampyr, men blev människa igen vid utrensningen och nu är du vampyr ändå?" babblade han på exalterat, "vi läste om det i skolan för ett tag sen, om hur vissa magiker ville utplåna alla vampyrer, men ingen överlevde efter att de blev människor vad jag vet. Bara du."

Belmont log besvärat och såg ner på sin kaffe kopp, "jag levde på lånad tid," mumlade han och sträckte sig efter Conors hand och plötsligt såg han svag ut, inte alls som killen jag mindes. "Jag fick cancer och hade valet att dö eller bli vampyr på nytt."

"Fan Belmont," mumlade jag och skakade på huvudet, "varför sa du inget?"

"Ville inte oroa dig," svarade han och gav mig ett leende. "Allt är bra nu."

Jag synade honom en stund men fick ingen riktig känsla för om han ljög eller inte, så blicken vandrade vidare mot Conor. Han var ingen öppen bok direkt men han gav mig en liten nick, en försäkran om att allt var bra just nu i alla fall. Men fårorna under hans ögon sa mig att det hade varit tufft, jävligt tufft under en period. Jag bestämde mig för att inte älta mer i det förflutna, inte just nu i alla fall. VI hade barn att hitta och vi kunde alltid sitta och minnas våra glansdagar över en kopp kaffe när alla var tillbaka i säkerhet.