Jagad

47

Dominic

Belmont's hand kramade hårt runt nacken på en okänd vampyr och hans fötter sprattlade ryckigt i luften. Jag stannade tvärt och tog in scenen som utspelade sig framför mig. Belmonts fingrar var formade till klor, hans hörntänder nådde ner till hans haka och de vanligtvis vackra ögonen var svarta som natten. Han hade släppt fram odjuret, men hans energi var annorlunda från de få gånger jag sett honom så här. Blodlusten var borta, blodberoendet var inte hans svaghet längre och han kändes starkare än någonsin. Kanske var det Lumiere's kungliga blod, men något sa mig att Belmonts nya diet som var anledningen. Det vanns ett ursinne i honom som bara kunde liknas med en varg. 

Mina ögon vandrade mot vampyren i hans grepp, han hade svart rakt hår som nådde honom precis över axlarna, hans hud var normalt blek, men det som stack ut var de lysande röda ögonen. Killen såg ut att vara i övre tjugoårsåldern, men det sa mig ingenting. Han var en vampyr och vi såg alla unga ut. I mungipan såg jag resterna av blod och det krävdes ingen större analysförmåga för att fatta att det var han som attackerat någon här nere och att Belmont hade rusat in och stoppat honom. Han såg ut att vara i god form, vilket betydde att han hade druckit regelbundet. Hans svarta byxor var rena, hans tröja och skinnjacka lika så. Var fan kom han ifrån?

Det som slog mig var det orädda, nästan hånande leendet som spred sig i hans ansikte när han stirrade in i Belmonts ögon, trots att han var i underläge. Antingen var det en försvarsmekanism, eller så var han helt enkelt jävligt sjuk i huvudet. 

Till höger såg jag en grupp vargar som stod skyddande runt en kropp som låg livlös på golvet och jag kände genast hur allt hopp om en fredlig gemenskap gled ur mitt grepp. Rastlöst sneglade jag efter Conor, men han tycktes inte vara där. Fan vi behövde honom nu, tänkte jag, men istället för att grubbla för mycket på det så bestämde jag mig för att lägga mig i problemet som dinglade i Belmonts grepp.

"Vem fan är du?" morrade jag fram medans jag tog några steg närmre dem.

Han försökte vrida på huvudet för att möta min blick, men Belmonts grepp var för tajt. Jag väntade tålmodigt på att Belmont skulle lugna sig och efter ett par sekunders övervägande så slängde han ner killen på golvet. Omringad av mig, Bel och Masson som kommit springande med andan i halsen. 

"Va fan händer?" Flåsade han och stirrade storögt på killen som låg kvar på golvet och gned sin nacke. 

"Ovälkommet besök," muttrade jag och nickade mot gruppen av vargar. "Har du sett Conor?"

Masson skakade på huvudet och sneglade runt på folkskaran som började samlas i salen, "ska jag leta upp honom?"

Jag nickade kort, men tog tag i hans arm och viskade ett par extra ord innan han hunnit gå, "se till att alla lämnar rummet, jag vill inte ha ett blodbad här inne." 

Så fort Masson gått så passade jag på att snegla på Bel, hans kropp hade gått tillbaka till sitt mänskliga utseende men jag jag höjde ändå ett ögonbryn och kände en våg av lättnad när han nickade till svar. Det var en tyst bekräftelse på att han var okej. 

"Han ställde en fråga," fräste han och sparkade till killen som låg på golvet. 

Killen sneglade från honom till mig och sedan tillbaka på Belmont. "Säger inte ett skit förrän ni berättar vem fan ni är?" Flinade han och kved till när han satte sig upp. 

Jag himlade med ögonen, jag hade stött på såna som han förut. Övermodiga idioter utan gränser och respekt. "Vi är inte skyldiga dig ett skit vännen," svarade jag lent, "det var du som bröt dig in här och attackerade en av oss. Så det är bäst du öppnar käften innan vargarna tar saken i egna händer."

"En av er," fnös han. "Jag måste ha missuppfattat vilka ni är, jag trodde de levande var en del av skafferiet."

Hans flin gjorde mig illamående och rasande på samma gång. "Och vilka trodde du att vi är?" svarade jag lugnt.

"Dominic Loyson, ledare av Sejour De Nuit och hans gäng. De stora namnen flyter runt på gatorna, Clocksworth, Lumiere, Belmont, Alexander Masson och Marianne." Han skrattade till och sneglade runt, "allt jag ser är en samling klena veklingar som gömmer sig i skuggorna istället för att ta tag i problemet."

Jag tog ett lugnt steg framåt och satte mig på huk framför killen, trygg med att Belmont hade läget under kontroll ifall han skulle göra något oväntat. "Du har läst fel historieböcker killen," svarade jag och gav honom ett kyligt leende. "Jag är Dominic Loyson och det där är Belmont Hayes, vi är skolade i den gamla traditionen som min avlidne make formade. Vi är inte Les Griffes som dricker vårt blod från första bästa offer. Vi är mer civiliserade än så." 

Han skrattade till, "vilken besvikelse."

Jag ryckte på axlarna och ställde mig upp för att möta Conor som kom emot oss, han gjorde ett överslag av situationen och gick utan en fråga bort mot gruppen av vargar som fortfarande stod i en klunga längre bort. Den unga vargen med blod längs halsen hade kommit upp på fötter, men även om killen hade överlevt så var jag säker på att det här skulle leda till ett bakslag i relationen mellan skiftarna och vargarna. 

"Tyck va fan du vill," morrade Belmont, "men vi har regler här nere. Är du inte sugen på att följa dem så kan du fan dra."

"Betyder det att jag får stanna?" skrattade han glädjelöst när jag slet upp honom från golvet.

"Absolut, vi har extravaganta fängelsehålor för såna som du," muttrade jag och släpade bort honom från salen fullt medveten om att jag förmodligen gjorde mitt livs misstag, men något sa mig att han kunde ha information som jag behövde. Och hade han inte det så skulle jag fan döda honom.