29

10 1 0
                                    

Belmont

Jag sträckte fram handen mot mobilen och gave Florian en frågande blick, han tvekade inte en sekund innan han lämnade över den till mig. Han såg till och med lite lättad ut.

Jag svepte med tummen över skärmen och svarade ett artigt "Bonjour," innan jag förklarade vem jag var.

"Belmont från La Maison Noir?" frågade en förvånad kvinnlig röst på andra sidan.

Namnet gav mig kalla kårar över ryggen, det var ett smeknamn som Anthony hatat. Men när hans imperium hade fallit så hade magikerna och hans fiender gett hans familj en ny hånfullt titel. 

"Vi föredrar Maison S'allient," svarade jag hårt och undrade varför jag ens brydde mig, men jag kunde känna kvinnans oro genom luren, och effekten som mina ord hade på henne. 

"Självklart monsieur, ursäkta mig. Vi har inte hört något från ert hus på årtionden, vi trodde att ni alla gått under," ursäktade hon sig. "Men detta är en fantastisk nyhet!"

Jag himlade med ögonen och lutade mig tillbaka på bänken och letade fram min gamla persona ur mörkret av mitt hjärta, samtidigt som jag kände Conors studerande blick. "Du undrar säkert varför jag svarade i er sons telefon?" muttrade jag och förvånades över att hon själv inte tagit upp ämnet. 

"Jag hoppas att han inte har skämt ut sin familj på något sätt," mumlade hon tyst och jag kunde inte låta bli att bli irriterad.

"Au contraire madame," nästan fräste jag. "Jag måste säga att det var lägligt att du ringde.  Florian är myndig och kan ta sina egna beslut, men du är hans mor så du bör veta om att han är under mitt beskydd nu."

Det blev tyst på andra sidan luren ett tag och jag misstänkte att hon funderade på vad det innebar. "Så," hon pausade lite, "så Maison S'allient är tillbaka och rekryterar?"

"Vi försvann aldrig," svarade jag, men inombords undrade jag vad Clock skulle tycka om mina svar. Både han och Lumiere hade valt att kliva tillbaka och leva lugna liv efter allt som hänt. Sist jag pratat med dem så hade de avsagt sig alla sina titlar och levde bland människor i en annan del av Europa. Men just nu behövde jag få den här kvinnan att frukta mig och inte lägga sig i våra angelägenheter. 

"Så vad är min sons roll i er familj?" frågade hon vidare. "Ni förstår, monsieur, han är annorlunda och jag kan inte se hur han skulle vara till någon hjälp för er."

"Er son är en magnifik vampyr," väste jag och betonade ordet vampyr, "och vi ser stor potential i honom." Jag mötte Florians uppspärrade ögon och jag märkte hur Dezmond hasade sig närmre sin vän för att ge honom någon form av lugn. "Så, ni kan vara lugna, vi kommer att ta väl hand om honom. Tyvärr måste jag gå nu, du ringde vid en oläglig tidpunkt."

"Jag förstår," svarade hon med tvekande röst. "Kan jag få tala några ord med honom först?"

Jag funderade ett slag, la handen över mikrofonen och viskade, "hon vill prata med dig, nämn ingenting om vart vi ska."

Florian nickade lite och tog emot mobilen innan han mumlade ett, "hej mamma." Medan de utbytte några korta artighetsfraser med varandra så drog jag fram min egen mobil. Jag sneglade på Conor som såg allt annat än nöjd ut, men jag väntade tills Florian lagt på innan jag förklarade mig.

"Jag måste ringa Clock, har vi otur blir det jävligt stora ringar på vattnet efter det här samtalet."

Conor stönade högt och sjönk längre ner i sätet, "du gör vad du måste. Men vi är på väg hem nu, inga omvägar Belmont."

Jag nickade kort och reste mig för att gå en bit bort. När Conor använde hela mitt namn då var det allvar. Han var inte sugen på att stanna kvar och blanda sig in i Frankrikes vampyr politik än en gång, och ärligt talat var det långt ifrån lockande för mig heller. Jag var fullt medveten om att jag kunde ha startat något som jag inte var beredd att slutföra. Det magiska samhället i Paris hade räknat med att alla adliga vampyrhus var borta och att de hade kontroll över de få vampyrer som fanns kvar. Jag hade precis bevisat motsatsen.

Jag letade upp Clocksworth's numer och ringde upp. Det tog några signaler innan han svarade. "Belmont?"

"Hej Theo," svarade jag och fick genast ett leende på läpparna.

"Allt bra?" Jag hörde genast oron i hans röst och insåg att jag nästan alltid ringde när jag hade något problem.

"Svårt att svara på," skrattade jag och hörde honom sucka på andra sidan.

"Vad har hänt?" Frågade han och jag kunde höra hur han drog in ett bloss från en cigarr medans han väntade på mitt svar. Ett sting av saknad väcktes i mitt bröst, bandet mellan oss var borta. Lumiere var min nya skapare nu, men Theo skulle alltid betyda mer för mig. 

Jag hittade en plats som var rätt så avsides så att ingen skulle höra mig, lutade axeln mot en pelare och hade uppsikt mot Conor och killarna. De såg alla rätt spända ut. "Vi fick ett samtal från Dominic för några veckor sen," började jag, "han och Magnus har problem och vi åkte hit. För att göra en lång historia kort så är vi på väg hem igen, men har Magnus son och hans vampyr kompis med oss. De behöver vårt beskydd."

"Jag är uppdaterad," svarade han kort. "Dominic hörde av sig, både jag och Lumiere har lovat att hjälpa dem."

Jag drog en lättnad suck och log för mig själv, om Clock och Lu var med så hade de en större chans att lyckas. "Bra," svarade jag, "men det har hänt något mer."

"Vad, Bel, vad har hänt?" muttrade han, uppenbarligen lika trött som jag på att vi aldrig hade lugn och ro i mer än ett par år åt gången. Vilket var väldigt kort tid i ett vapyrperspektiv.

"Florians föräldrar vet om att vi lever."

"Det behöver inte bli ett problem, men jag uppskattar att du hörde av dig," svarade han. "Hälsa Conor och hoppas ni kommer hem ordentligt."

Jag höjde ett ögonbryn år hans formella ton, men frågade inget om det, han hade säkert sina anledningar. "Vi är på flygplatsen, du kan hälsa Magnus att allt har gått bra, det finns ingen anledning för honom att oroa sig för Dezmond eller Florian."

"Jag ska hälsa honom det, ta hand om er," avslutade han och vi la på luren.

Jag drog in ett djupt andetag och skakade bort olustkänslan jag hade efter samtalet. Något var annorlunda, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Mina tankar blev avbrutna av min varg som kom gåendes mot mig med packningen på ryggen. "Dags att dra till incheckningen, är du redo?" Jag gav honom ett leende och nickade. Vi hade ett eget uppdrag, och det var att ta Dezmond så långt bort från sin moster som möjligt. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna att jag lämnade dem alla i sticket. En valkig hand tog tag om min haka och lyfte min blick. "Du behövs där hemma," sa han med en ton som fick alla tvivel att försvinna. 

"Jag vet," svarade jag. "Men jag tror att jag kan ha startat något som jag inte har kontroll över."

"Som vanligt då," flinade han, gav mig en lätt puss och drog med mig bort till ungdomarna. "Florian behöver en uppdatering, killen går på nålar."

Jag nickade lite och suckade, "vi tar allt när vi kommer hem."




JagadWhere stories live. Discover now