Love trophies

Kapitel 29

11 juni 1998

Hela dagen hade Elinor och Alex frågat varför de inte kunde hitta på något med sina föräldrar. Att bortförklara vart Freja befann sig var lätt. De kunde bara säga att hon var hos en kompis eller sov över någonstans. Att komma på varför föräldrarna inte var glada var lite svårare, speciellt Harry. Han var alltid på bra humör och ville hitta på saker med sina barn. Det hände ändå att Freja var trött och kunde säga nej när barnen ville ut och hitta på något men nu när det var både Freja och Harry, under en sommardag påverkades barnen väldigt mycket. Alex var den energiska tvillingen, han hade sprungit rundor hemma hela dagen. Harry hade blivit så trött på honom att han hade tagit Alex och hållit fast honom så hårt att Alex började gråta. Freja blev tvungen att trösta Alex för Harry var för upprörd över hur han precis hade bettet sig, han fick otroligt dåligt samvete när han kollade in i Alex tårfyllda ögon. 

Just nu var klockan strax efter 8 på kvällen och Freja hade nyss nattat barnen. Freja gick in i köket där hon fann Harry sittandes på en stol med sina händer över ansiktet. Hon gick fram till honom och gav honom en kram bakifrån medan han fortfarande satt kvar på stolen. Harry sänkte sina händer och tog ett djupt andetag. 

"Jag har tänkt på en sak. Det är en idé, men jag tror inte att du kommer att gilla den." Sa Harry.

Freja hade ingen aning om vad det var Harry tänkte säga härnäst. Hon kunde tänka sig lite olika idéer som han kunde ha, typ som att leta reda på Freja genom att åka ner till Skurup men det var inte det han tänkte sig. 

"Agnes, om vi går och besöker henne. Vi borde förklara för henne vad som händer, hon kommer att kunna ta ett beslut. Doktorn sa att hon börjar bli bättre." Sa Harry.

Freja ställde sig rakt upp och kollade på Harry som om han var dum i huvudet, det kanske var just det hon också ansåg han vara. Blicken som Harry gav henne fick henne att må lite dåligt inombords, han kollade på henne med desperation och sorg i blicken.

"Harry...Doktorn sa att hon mår bättre, men han sa även att hon inte ville att vi skulle komma. Hon gillade sitt ensama lugna liv. Hon har tydligen skaffat rutiner, rutiner som doktorn är rädd kommer förstöra henne ifall de bryts." Sa Freja. 

För några år sedan så hade Agnes blivit påkörd av en lastbil. Utöver skadan det hade gjort henne fysiskt så hade hennes mående blivit mycket sämre. Tydligen hade hon haft hallucinationer sedan flera år tillbaka. Det hade blivit värre efter olyckan. I början pratade hon bara med personer från sin fantasi. Det hade blivit bättre och bättre men nu hade hon nästan vant sig vid sitt mående och kände sig tom utan det. Även fast hon var fri från sina hallucinationer om hon inte blev triggad så ville hon inte ut ifrån sjukhuset. Doktorn brukade tvinga ut henne på promenader men dem ville hon helst gå ensam på, fast det fick hon såklart inte så en sköterska blev tvungen att gå med henne. Freja och Harry besökte henne aldrig, inte hennes dotter heller. 

"Det enda skället att Agnes ens är fast på det där stället är för att hon vill. Hon är frisk nu, det vet du själv. Någon måste få ut henne därifrån, annars kommer vi inte kunna hantera vår dotter. Agnes kan hitta henne och berätta allt från sin synvinkel. Allt om hoten, vad hon gjort under dessa år och massa annat vi inte vet." Sa Harry.

Han lät stressad, han pratade jätte snabbt och nästan stirrade ut Freja som om de var på något slags förhör. 

"Vi vet redan allt, vi behöver inte att Agnes berättar det för oss." Sa Freja.

"Vi vet inte i närheten av allt, bara för att du har tagit reda på vem Frejas biologiska pappa är pga en bild som mycket väl kan ha med något helt annat att göra och att du har massa teorier betyder det inte att de stämmer eller att det är så verkligheten ser ut." Sa Harry.

Han hade ställt sig upp under tiden han pratade, han tog tag i Frejas hand och stirrade henne djupt in i ögona nästan som ett djur. Hon visste hur han kunde bli när han blev stressad, och hans oro för andras mående gjorde honom ofta stressad. Freja bakade något steg bak och tog ett djupt andetag, inte av rädsla men för att Harry skulle få andrum.

"Mina teorier är inte tagna ifrån luften, jag har ju använder hjärnan. Vi åker ner till Skurup, vi kan ta med Elinor och Alex, låtsats som att vi är på semester och-" sa Freja, men Harry avbröt henne.

"Förstår du inte att detta aldrig kommer att funka! Lyssna bara på mig. Du kanske tycker att detta är jobbigt, allt detta med din gamla barndoms bästis. Jag förstår dig, men vi måste ta användning av henne. Annars kommer vi aldrig att hitta vår dotter." Sa Harry.

Han höjde rösten, hans ögon var lika röda som hans ansikte. Freja hade svårt att avgöra om han  började bli sur eller om det enbart handlade om stress. 

"Harry, snälla. Det kommer inte gå säger jag." Sa Freja. 

Hon började tröttna på denna argumenteringen. Hon ville inte bråka med Harry men just nu kändes det inte som att det fanns mycket annat att göra. De hade helt olika åsikter om detta och hon ville verkligen inte ge med sig. Hon ville inte att Harry skulle få som han ville men Freja kom inte på något bra argument.

"Om du inte är med mig på detta så gör jag det själv. Du har lika mycket att säga om detta som jag har, och jag har bestämt mig. Imorgon ska jag prata med Agnes." Sa Harry. 

Från en sekund till en annan ändrades Frejas humör. Harry hade övertalat, men inte övertygat. Hon visste inte vad hon skulle säga för att ändra hans tankesätt. Hon var jätte irriterad på honom.