Love trophies

Kapitel 44

13 juli 1998

Agnes satt i bilen klockan 8 på kvällen. Det hade börjat bli mörkt ute. Hon hade blivit erbjuden middag hemma hos Freja och tackat ja. Det visade sig att Harry var en väldigt bra kok. 
Det var ingen lång bilresa mellan hotellet som Agnes och Filip för tillfället bodde på och Freja och Harrys hus. Efter allt som hänt på senaste hade inte Agnes och Filip haft tid med att snacka om vart de stod rent relationsmässigt. Det var något kring allt detta som inte kändes bra för Agnes. Efter att ha saknat och älskat samma man i flera år var hon inte nöjd med att ha honom här. 
När Agnes stod i hissen upp till hotellrummet funderade hon mycket på vad som hände hemma hos Freja. Det var så ett riktigt förhållande skulle se ut, oavsett hur dålig Harry har varit som pojkvän och oavsett hur dåligt han hade betett sig lyckades han på något sätt be om ursäkt. Det var hur romantiskt som helst. Dock var det inte det som satt igång Agnes tankar. 
Agnes kollade ner på sin telefon efter att ha fått ett sms. Det var från Filip. 

Är du på väg tillbaka snart?

Hon klev ur hissen utan att tänka på att svara, det kändes inte lönt när hon i vilket fall snart skulle öppna dörren och se honom framför sig så att hon kunde svara honom personligt. 
Agnes kände behovet av att ta ett djupt andetag innan hon gick in i hotellrummet. Hon drog ner det silvriga handtaget och klev in i hotel rummet.
Det första hon la märke till var lukten av vanilj och stearin. Hela rummet var som dränkt I lukten.
Runt om kring Agnes stod det tända ljus. Glovet lyste upp av dem, även det lilla matbordet var fyllt av ljus.
Känslan av att något dåligt var påväg att hända spred sig i Agnes. Hennes mage drog ihop sig vilket gjorde att hon blev tvungen att andas häftigare.

"Wow" var allt Agnes kunde få ur sig.

Filip stod på andra sidan av det lilla rummet. Han hade på sig en mörkblå skjorta, ett par rutiga kostymbyxor, en brun skinjacka och en liten keps som Agnes och Freja brukar referera till farfarshatt. Outfiten verkar nog udda i andras ögon men inte i Agnes. Första gången som Agnes och Filip träffades var det just detta han hade på sig. De satt mit emot varandra och drack varsin kop kaffe. Ögonkontakten de dellade den dagen var oförglömlig. Det var något med sättet han pratade som hade fångat Agnes uppmärksamhet. Enda sedan den dagen hade hon varit kär i honom.

"Agnes, du betyder mycket för mig" började Filip, han gick fram till henne och tog tag i hennes händer. "Jag minns så väl dagen då vi träffades. Jag har då aldrig sett en så vacker och strålane person i hela mitt liv."

Agnes försökte tvinga fram ett leende men det gick inte. Hennes mage drog ihop sig ännu mer och hon trodde att hon skulle kräkas.

"Vårt förhållande varade inte länge, och jag vet att det är mitt fel. Det finns inget jag ångrar mer än sättet som jag behandlade dig på."

Filip sjönk ner med ena benet på marken.
Agnes förstod vad som var påväg att hände, hon var inte redo.

"Om jag skulle få vakna upp brevid dig varje morgon, liksom jag gjort denna månad, hade jag atomatiskt blivit den lyckligaste mannen i världen."

Agnes kunde inte låta det hända, hon ville inte låta honom förutmjuka sig såhår. Utan en närmare eftertanke slutade Agnes kämpa för att hålla det inne. Hon sprang det snabbaste hon kunde till toan, slog upp locket och spydde.
Filip ställde sig på knä bredvid henne och höll upp hennes hår.
Efter att ha fått ut allt vände sig Agnes och lutade sig mot väggen. Hon höll sina händer över pannan och kollade ner i golvet.
Filip visste varken vad han skulle göra eller säga, det var inte såhär han tänkt att hans kväll skulle gå till.
Agnes tog ett djupt andetag men kände hur hennes ögon blev glansigare och glansigare. Efter några sekunder var allt suddigt tills en tår föll ner på golvet.
Hon klarade inte av att kolla upp på Filip, det var för jobbigt att viss honom hur hon kände. Hon klarade det inte.
När Filip märkte tårarna som en efter en landade på det kala badrumsgolvet kramade han om Agnes och gav henne en kyss på pannan. Det fanns mycket som Agnes just nu kände för att säga, hon ville be om ursäkt och förklara varför hon inte var redo men det gick inte. En stark rädsla över att bli hatad fick henne att stå emot. 

Filip strök sin hand genom hennes röda hår, han hade ingen aning om vad som nyss hänt. Det fanns inte tillräckligt med ord för att beskriva förvirringen han kände just nu.

"Förlåt" Fick Agnes ur dig. 

Detta var en jobbig stund i båda deras liv, det gick inte att säga emot. Agnes kände sig helt äcklig efter att ha spytt, hon reste sig upp och sträckte sig efter sin tandborste som stod på vasken i ett glas. Tandkrämstuben som låg bredvid var nästan tum men Agnes klämde för att få ut det sista.

Filip reste sig upp med hjälp av toan. Sedan ställde han sig bredvid Agnes och kollade på när hon spottade ut tandkrämen efter att ha gurglat runt den i munnen.

"Vad händer?" Fråga Filip. 

Agnes ville inte svara på frågan, hon ville helst bara vara ensam just nu tillbaka på sjukhuset där hon alltid fick vara ifred.