En tam vampyr

Kapitel 47 - För mycket vin

Väl hemma satte sig killarna i soffan med vars en grogg. De hällde upp ett glas vin till Roxanna och hon satte sig  mellan dem. Hon kände sig fortfarande lite nedstämd och Dee la armen om henne.
"Det behöver inte betyda någonting, men det kan också betyda allting. Du mår inte bra av att pendla så mycket med dina känslor." försökte han trösta henne.
"Men det är så hemskt, att hoppas och bli glad och sen påmind om att vi egentligen inte vet någonting. Det gör ont i bröstet. Det känns så dumt alltihop. Vi borde aldrig ha börjat med det här dumma sökandet. Jag borde ha behållt fokus på Tasha. Inte det här..." sa hon och viftade med en hand framför sig, utan att riktigt veta vad hon viftade åt.

Hon lät tårarna rinna längs sina kinder. Det var skönt att gråta. Det var något hon kände att hon behövde och hon tänkte minsann tillåta sig själv att göra det också.

Kvällen blev tidig natt och hennes vinglas fylldes på allt eftersom, och när vinet var slut insisterade Logan på att hon skulle smaka på en grogg. Hon försökte tacka nej, men han var envis och blandade den medan han talade till henne:
"Du, ibland behöver man fyllna till ordentligt. Du har varit med om så jävla mycket, sen kastas du hit och måste anpassa dig, sen det här med Tasha, och så din storebror... Du behöver det här!"

Han räckte henne glaset och hon kände att huvudet började bli väldigt snurrigt. Tänk om hon gjorde något dumt när hon var full? Å andra sidan hade både Dee och Logan varit fulla runt henne så många gånger, så vad skulle de egentligen säga.
"Det... d-det är li-lixom ni som håller på...f-får mig att ho-hoppas..." sluddrade hon och tog glaset.

Hon smuttade på groggen. Den var söt och kryddig och förvånansvärt god. Hon visste att om hon drack denna skulle hon förmodligen inte kunna ta sig till sängen. Var det hela värt det? Hon kände sig superdum. En hand gjorde en fingerknäppning framför hennes näsa och hon tittade skelögt mot Dee.
"Ey, jag pratar med dig. Hon kanske inte ska ha den där, Lo?" sa han och pekade på groggen i Roxannas hand.
"Äh, vad är det värsta som kan hända?" svarade Logan och viftade bort hans oro.
"J-jag skulle ju f-få äta..." mumlade Roxanna till svar.

Hon hade trots allt blivit lovad och även nu i sitt berusade tillstånd kände hon att det kunde de i alla fall ge henne. Låta henne njuta en sista gång. En sista gång? Var fick hon det ifrån? Det var något i bakhuvudet som påminde henne om att hon hade packat förut, varit beredd att ge sig av. Men visst hade de sagt att hon inte behövde gå? Eller hade hon inbillat sig? Hon var inte säker.
"Klart du ska få äta, stumpan." sa Dee och klappade sig på knät, ville att hon skulle hoppa över till honom.
"Kalla mig i-inte STUMPAN!" morrade hon och försökte klumpigt hoppa upp i Dees knä. Han skrattade åt henne, "D-du är dum. Och ni vi-vill inte h-ha mig här."
"Men lilla du, varför skulle vi inte vilja ha dig här?" frågade Dee och hjälpte henne till rätta.
"N-ni tyck-tycker inte o-om mig!" sa hon hickande och kände tårarna börja rulla ner för kinderna.

Någonstans bredvid henne skrattade Logan åt henne vilket fick henne att gråta ännu ljudligare. Hon föll framlänges över Dee som slog armarna om henne och började gunga henne fram och tillbaka. Hennes tårar blötte ner hans fina hår och av någon anledning hon själv inte kunde förstå fick det henne att gråta ytterligare.
"Haha, nä, okej, det är nog bra där." hörde hon Logan skratta.
"Du, du, du... Seså, ta ett djupt andetag. Du måste samla dig, annars vågar jag inte låta dig bita mig." sa Dee lugnande till henne.
"Di-ditt h-hår blev blööööt nuuu!" grät hon och han skrattade åt henne.

Han satt och gungade henne ett tag medan han klappade henne på huvudet. Började till och med sjunga lågt för henne. Hon kände inte igen melodin, men hon kom att tänka på hur hennes mamma satt och sjöng när hon var liten. Det kändes betryggande att höra hans låga stämma mot hennes öra.
"I write poems to burn by firelight... Drink champange and guzzle gin..."

Hans stämma var så lugnande. Hade hon hört låten innan? Hon trodde inte det. Men den var mjuk i melodin, som en långsam vals.
"Good girls call me 'the town bicycle'... Don't knock it 'til you've tried my life of sin..."

Hon rätade på sig, kinderna våta med tårar, och tittade på Dees leende ansikte.
"The town bicycle?" frågade hon skeptiskt.

Han ryckte på axlarna innan han svarade.
"Den handlar kanske om mig?" han blinkade åt henne och hon kunde inte låta bli att le. Sedan blev hon allvarlig för hon kom att tänka på vad han varit med om.
"Nä, säg inte så..." försökte hon, men han fortsatte le.
"Det är inte så djupt, stumpan. Men vet du vad som däremot är? Det här!"

Han la huvudet på sne, drog bort sitt vackra hår från halsen och pekade på sin vackra, pulserande ådra. Hon log och kände hur det vattnades i munnen.