phoenix \\ f.s

tjugotvå.

- Nicole -

Hur kan man våga vara så falsk? Jag trodde att det vi hade var äkta, men tydligen var det bara ett spel för honom.

Jag gick längs Alviks strand och hörde små, lätta vågor skvalpa mot stenarna som låg vid vattnet. Hit gick jag alltid när jag var arg, eller ledsen. Det var nästan alltid tomt här, så avslappnande. Jag kan när som helst dra iväg med tunnelbanan till Alvik - det vill säga om jag varit någon annanstans innan - och promenera hit.

Sedan hade jag inte så långt ifrån mitt boende som egentligen bara låg några hundra meter härifrån. Jag bodde i lägenhet, jag kanske inte nämnt det till någon innan, som killarna. Men det gör jag. Lägenhetsbyggnaderna ligger precis vid vattnet där en brygga i trä är placerad. Med silvriga stegar ner till vattnet. Så kort sagt så har man inte långt bort om man vill bada. Eller åka skridskor då det på vintern blir en frusen sjö.

Det är väldigt lugnt där jag bor, det finns någon slags resturang väldigt nära också. Fast jag har aldrig haft något intresse av att gå dit då de förmodligen bara har fisk, det är vad jag har hört. Dock är tunnelbanan en bit bort och det tar runt 15 - 20 minuter om man är långsam - som jag brukar vara när det gäller att gå.

Jag älskar Alvik. Det är nästan det bästa stället i hela Stockholm. Men det slår dock inte Östermalmstorg, den ligger nog etta på min lista med smultronställen.

Jag hoppade till och stelnade till när jag kände en hand på min högra axel. Säg inte att det är - nej, det får det inte vara. Och idag hade jag tur.

"Nicole?" Oscar. Jag vände mig suckandes om.

"Hur visste du vart jag var?" Frågade jag irriterat och tittade upp på honom.

Han kliade sig i nacken. "Kan vi prata om det som hände?"

Jag suckade ännu en gång. Seriöst? Varenda jävla gång jag ska tänka, vara ensam - så händer något sådant här. Tillslut nickade jag motvilligt och tog ett grepp om hans arm.

"Vi kan lika gärna prata inne hos mig istället för att vara här, då vem som helst kan höra. Jag vet inte varför det på något sätt inte får komma ut, men vem vet vilken Foooer som hör oss och sprider att jag och Felix är slut?"

»
När vi stod utanför portarna slog jag in den fyrsiffriga koden till de och klev in. Trapphuset luktade på ett speciellt sätt, nästan som en blandning mellan källare och den lukten man drar in i näsan när man står nere på tunnelbaneperrongen. Det luktade väldigt gott enligt mig.

"Vill du ta trapporna eller ska vi ta hissen?" Frågade jag med en suck och han tittade på mig.

"Hiss, lätt." Jag nickade och tryckte på hissknappen och sedan väntade vi på att hissen skulle åka ner till bottenvåningen. När den väl krånglat sig ner mellan våningarna öppnades dörrarna och vi klev in.

Jag tryckte på tredje knappen då det var där jag bodde. Når den stannat på tredje våningen drog vi oss ut ifrån det trånga utrymmet och gick bort till min lägenhetsdörr.

'Kennedy' stod det på dörren, här bodde jag och mamma, pappa hade lämnat min mamma när jag hade fötts då han sagt att han 'inte var redo' ännu. Idiot. Så därför har jag aldrig träffat min pappa. Det känns inte ens som att jag har en då han bara gått därifrån och försvunnit ur mitt liv, som inte ens funnits då.

Jag lirkade upp nyckeln ur den tunna jackans ficka och tryckte irriterat in den i nyckelhålet. Jag vred om den silvriga nyckeln och ett 'klick' hörde, vilket betydde att dörren låstes upp. Jag drog upp dörren, mamma var inte hemma eftersom hon annars inte låst dörren efter sig.

Jag kikade in med huvudet i hallen och möttes av varmare 'klimat' om man kan kalla det så, nu tittade jag ner. Hallens golv hade en matta över sig med texten 'Välkommen' dragen över sig. Det var väldigt vitt och fräscht här inne. Jag gillade det samtidigt som jag hatade det. Det låg post slängd genom postfacket i dörren på mattan och jag tog upp alla brev och reklam innan jag steg in.

Oscar och jag tog av oss våra skor och hängde av jackorna på metallkrokarna på väggen. I fönstren fanns stora krukväxter, golvet var i vitmålat trä och en grå matta låg i vardagsrumsdelen under ett vitt tevebord. En svart tv hängde på väggen och om man tittade till höger fanns det ett normalstort kök med vanliga saker som diskmaskin, mikrovågsugn och spis samt ugn, skafferi och kyl. Alla var så vitt och ljust, men det tyckte jag om.

"Vad fint ni har det!" sa Oscar glatt och jag skrattade halvt. Jag tackade innan vi fortsatte in till mitt rum som låg bredvid badrummet, och badrummet låg bortom köket.

"Tja, här är mitt rum." Sa jag när jag öppnat dörren. Det var inte så stort men jag trivdes väldigt bra. Det enda färgerna jag hade här inne var vitt, grått och svart.

Ljusgrå väggar, en vit taklampa, en bäddad och gissa vad - vit säng samt ett svart skrivbord och en dator placerad på skrivbordet. En vit, liten garderob och på skrivbordet låg det även en liten och genomskinlig plastlåda där jag hade mina piercingar, om jag vill byta mellan olika fina smycken.

"Det är jättemysigt här!" sa Oscar glatt och satte sig i min säng. Jag log lite men sa sedan åt honom att vi skulle gå ut till köket.

"Vill du ha té?" frågade jag blygt och han nickade. Jag älskade té och Oscar berättade att han också gjorde det. Jag drog ut paketet med jordgubbsté och började koka ihop allting.

Nu satt vi med varsin kopp i handen och smuttade ibland på vätskan och tog ett mariekex då och då.

"Så, du ville alltså prata om förut?" sa jag osäkert och han nickade.

"Jo, ja. Det är inte som du tror, det vet till och med jag. Det där var gamla Felix, hans ex, Lovisa." började han och jag suckade halvt irriterat.

"Jaha? Och?"

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Ett tusen läsare, woho!! Ni vet att jag älskar er, tusen tack <33 xoxo