Glowing eyes

Kapitel Sju

Mamma och pappa hade åkt till jobbet på sin vanliga tid så bägge två var borta när jag vaknade vilket kändes skönt, men jag var tvungen att gå till skolan. Det hade slutat regna, marken var lerig och blöt så jag sjönk ner med fötterna i den geggiga jorden. Jag hade inte hunnit långt från huset när jag stannade upp och frös på stället. En av mina fötter stod i leran och när jag tog bort foten så fanns det ett fotspår kvar. Utan att vara medveten om det ledde mina fötter mig till baksidan av huset. Två dagar i rad hade jag sett något röra sig i utkanten av skogen, om det var sant, om det faktiskt vart något där, så skulle det finnas något slags spår av det.

Det var inte svårt att se dem. De var stora och kanterna i jorden var skarpa, som om de var helt nya. Två avtryck, två spår. De såg ut som hundspår men de var alldeles för stora för att vara en hund. Till och med för stora för att vara en vargs. Om inte vargen var övermuterad eller gick på steroider. För att slippa se på de skrämmande avtrycken sparkade jag sönder dem så att det bara blev en gyttjepöl kvar innan jag med rask takt började gå till skolan. Det var egentligen ingen idé att skynda mig för jag var redan försenad. Men jag ville bort från vad det än var som hade gått utanför huset.

När jag kom fram till skolan hade första lektionen pågått i tio minuter och skolgården låg tom. Eller inte helt tom, utanför skolportarna stod Nathan och när han såg mig vinkade han.

"Äntligen! Är du okej?" frågade han allvarligt när jag kom fram till honom. Han hade till och med en lätt rynka i pannan och skannade mig uppifrån och ner med blicken.

"Ehm, ja jag antar det... Vad gör du här? Har inte du lektion?" frågade jag och gick in i skolan med han hängandes precis bakom mig som ett släptåg.

"Någon måste ju se efter Lun--Aaalice." sa han och spärrade upp sina ögon. Snabbt täckte han över det med en självsäker min men det var försent. Jag hade redan insett att han hade gjort ett misstag och hans misstag var konstigt och misstänksamt. Ny ledtråd över konstiga saker på min lista. Nathan kallade mig för Luna. Check! För att inte väcka någon uppmärksamhet så låtsades jag att jag inte hörde vad han sagt.

"Finns det någon anledning till varför du ville se efter mig?" frågade jag istället och började trycka in mina saker i skåpet. Nathan stod lutad mot skåpet bredvid mig.

"Nej alltså jag ville bara ta lite luft-"

"Nathan." sa jag och gav honom en seriös blick och han fick en oskyldig min. "Sanningen."

"Okej, Ashton ville att jag skulle kolla till dig. Han är jätteledsen över hur han betedde sig igår och när du kom försent till skolan så blev han orolig att något hade hänt." Mina ögonbryn for upp.

"Så du skippar lektionen bara för att han sa till dig att göra det?"

"Och sen har jag ju inget emot att få lite extra ledigt." sa han och flinade. Tillsammans började vi gå till vår lektion. "Kommer du förlåta Ashton?" frågade Nathan. Jag nickade.

"Jepp."

"Men han var ju en idiot?" sa han frågandes och kollade på mig med en blick som sa; 'du är väl helt dum i huvudet'. Jag bara ryckte på axlarna.

"Ja, han var en idiot men jag ska ge honom en andra chans. Och den här gången får vi hoppas att han inte klantar till det." Nathans ögon glimrade till och en obeskrivlig min for över hans ansikte.

"Alice jag är så ledsen! Snälla förlåt mig." Ashton försökte att inte låta allt för desperat men det gick rätt dåligt, han i princip bad för sitt liv att jag skulle förlåta honom. Det skulle jag i och för sig också men först skulle han göra en sak för mig.