Kapitel Trettioett

767 40 7
                                    

"Vilket råtthål de satt dig i." Jag blundade och log lite för mig själv. Äntligen någon som pratar med mig.

"Ed! Hur många dagar har gått?" frågade jag trött och reste mig från golvet. Jag hade suttit med ryggen mot den kalla väggen i säkert en vecka.

"Du är för dramatisk, det har bara gått några timmar." sa Edith och jag kunde i princip höra henne le och himla med ögonen.

"Känns inte som det... Vänta, känner jag doften av mat?" frågade jag hoppfullt och gick fram till det lilla fönstret i dörren. Min vakt hade lämnat mig ensam i flera timmar men nu stod äntligen sällskap i form av Ed utanför dörren med en tallrik med mat i handen.

"Ja, jag antog att du inte fått något att äta än." mumlade min vän samtidigt som hon fipplade med en nyckel och låste upp låset som hade hållt mig kvar i den lilla fängelsecellen. Innan hon gick in till mig kastade hon ett öga upp mot dörren som ledde ut till friheten. Först trodde jag att hon var rädd att jag skulle försöka fly, vilket inte var en helt orimlig tanke, men sen såg jag hennes lysande, orangea ögon. Jag insåg att hon inte var rädd för att jag skulle försöka kasta mig ut och uppför trappan, utan snarare för att någon annan skulle komma ner för den.

"Får du inte vara här?" frågade jag tyst.

"Alltså, det är meningen att jag ska vara här, men jag fick egentligen inte gå in i cellen." sa hon, rodnade lite och låste in sig i rummet med mig. "Men det skiter jag faktiskt i."

"Vad menar du med att du ska vara här? Inte för att jag inte vill att du ska vara här, jag bara... ingen har pratat med mig sen- ja." Jag snodde tallriken från Ed och satte mig ner på golvet.

"Vi ska bara prata. Alphanv och Betan ville ha ner någon som kunde vara objektiv och lyssna på din historia, men de flesta är alldeles för arga eller upprörda för att kunna vara objektiva när det gäller dig. Dock är jag väll inte så objektiv heller men Ashton verkar inte fatta det." Jag märkte direkt att hon undvek att nämna Ashton och Nathan vid namn, som om hon inte vågade säga dem eller som om jag inte var värdig att höra.

"Han är rätt ouppmärksam för att vara ledare." muttrade jag som svar.

"Ja, jag antar det." Sen blev det tyst medan jag så långsamt som möjligt åt min mat. Jag ville inte att Ed skulle gå och jag antog att hon skulle lämna mig så fort vi hade 'bara pratat', därför tvingade jag henne att vänta. När jag var klar ställdes tallriken ner på golvet bredvid mig med en liten skräll innan jag torkade av händerna mot varandra och vände min uppmärksamhet mot min, för tillfället, medfånge.

"Så, ska jag äntligen få reda på varför ni tycker att ni har rätt att hålla mig fången här som om vi levde på medeltiden?" Ed skattade.

"Jag har fått en liten lista skickad med mig faktiskt, jag kan läsa upp den?" sa hon frågande. Jag nickade och hon harklade sig lite. När hennes blick sänkte sig över den lilla lappen hon hade tagit fram ur fickan förändrades hennes drag helt. Hennes läppar blev mer spända, ögonbrynen sänktes över ögonen, håret skapade en mörk skugga över hennes kinder. Själva rummet fick en helt annan stämning.

"För det första så är du här för att du har blivit anklagad för att ha arbetat med fienden och orsakat flera flockmedlemmars död. Bara några veckor sen hamnade Carlupi och Teraf i en sammandrabbning, inte alls långt innan du och din familj anlände. Carlupi-flocken har inte haft en fiende på över åttio år, men sen du kom hit har det skett flera sammandrabbningar. Sjukdomen, den du är anklagad för att ha spridit, har vi aldrig sett tidigare och det var kort efter att ni hade flyttat in i Lupindala som den första vargen blev sjuk, det var som om ni förde med er sjukdomen." började Ed och jag tänkte börja protestera och säga att det lika gärna kunde ha varit av slump när hon fortsatte.

Glowing eyesDär berättelser lever. Upptäck nu