Double Trouble

3. "Sluta med det löjliga flörtandet"

Riley Moore P.O.V

Jag smiter ut ur mitt rum och ut i hallen där det är som tystast. Klockan är strax efter sex och alla andra i huset ligger och sover. Jag minns väl hur jag för ett år sedan hoppade upp i Henrys säng, exalterade över den efterlängtade julen, nu känner jag rena motsatsen. 

Min lätta pyjamas blottar mina nakna ben och armar för den ljusa morgonsolen och jag ryser till smått av den kyliga hallen. Det är så sorgligt att denna dagen har förändrats från den bästa till den värsta dagen på bara ett år. Jag kikar in till bröderna Parkers rum och ser de båda inlindade i sina täcken innan jag fortsätter ner för trappan. Nedervåningen är aningen varmare, det har alltid varit så att det är svalare på övervåning, dock vet jag inte varför, det har bara alltid varit så. I och för sig brukar jag inte vara klädd i sådana här pyjamasar, mesta delens för att täcka mina ärr...

Jag hade vaknat inatt svettandes på grund av en mardröm och då bytte jag bara till det enda rena jag hade vid min sida, vilket råkade vara denna korta tygbiten. Jag kollar in i vardagsrummet och upptäcker det lika tomt som kvällen innan, ingen juldekor och ingen gran, bara tomt och tråkigt. Det är dock en skillnad här inne, brasan är tänd vilket betyder att någon är vaken.
Från köket hör jag någon tippa på tå emot mig och jag blir snabbt rädd. Men jag inser att det var i onödan när jag ser mamma dyka upp i dörröppningen.

"Svårt att sova?" frågar hon förstående. Jag nickar mot henne och jag kan känna hur en tår lämnar mitt öga, utan mitt tillstånd.

"Åh gumman" säger hon medlidande och omfamnar mig med sina långa slanka armar. Jag snyftar mot hennes axel och lägger mina armar runt henne.
"Det är inte lätt det här" snyftar hon och tar ett tightare grepp om mig. Jag och mamma har aldrig pratat om det som hände, men sedan mitt försök att lämna denna värld så försöker hon allt oftare att får ur mig något. Hon tror att det är bra för mig att prata med någon och skickar mig därför till terapeut.

Vi sitter i säkert två timmar och pratar om allt möjligt. Min mamma och jag är inte som vanliga mor och dotter, vi pratar aldrig med varandra om saker, inte direkt något viktigt i alla fall. Det här är något nytt för oss båda.

"Oj här var det dystert" säger Ethan som precis kommit in i köket och avbrutit min och min moders konversation. Bakom honom kommer snart Alex med lika rufsigt och oordnat hår som Ethan.

"Vi hade ett ögonblick, men du förstörde det" muttrar jag och kollar på när han häller upp en skål med flingor. Han kollar upp från sin skål och flinar mot mig, vilket jag svarar till med en grimas.

"Sovit gott?" frågar mamma med en trevlig röst. Hon total ignorerar min och Ethans lilla fejd och riktar sig mot Alex.
Han ler ett menande leende och säger:

"Bättre än någonsin" lika trevlig som annars, nu häller även han upp en skål med flingor. De båda bröderna sätter sig ner vid köksbordet mittemot mig och min mor och börjar snabbt smaska i sig sina frukostar. Hungriga som att de inte ätit på dagar.

"Tja jag måste göra mig i ordning för jobbet" säger mamma och reser sig upp från sin stol.

"Men det är ju julafton" protesterar Ethan och ställer hårt ner skålen på bordet.

"Olyckligtvis stoppar inte det folk från att skada sig" säger hon och ler ett halvhjärtat leende mot honom och slänger en medlidande blick till mig. Som att hon förstått att det gjorde ont inom mig att höra henne säga, och jag ska inte ljuga, det gjorde ont. Efter de utväxlade blickarna lämnar hon oss ensamma i köket.

"Så din mamma jobbar på sjukhus?" frågar Alex och ställer, till skillnad från Ethan, försiktigt ifrån sig sin skål.

"Sluta med det löjliga flörtande" gnäller Ethan, men både jag och Alex ignorerar honom.