Double Trouble

44."Hur länge har du vetat?"

Alex P.O.V

Ljuset i rummet värmen min bara rygg när jag letar fram en tröja i min byrå. Snett bakom mig ligger Ethan i sin, Henrys gamla, säng och snarkar lågmält. Jag hade nästan studsat upp ur sängen när jag vaknat, samt dragit upp rullgardinen och låtit solen lysa upp rummet, men Ethan ligger precis lika utslagen som innan. Klockan är knappt halv nio, så det kanske inte är så konstigt att han fortfarande sover som en stock. Jag har, till skillnad från Ethan, svårt att sova länge även på helgen, då jag vant mig vid tiden jag går upp på vardagarna. Det finns egentligen inte ens en idé att sova länge då det ändå bara vara under två dagar. Det är ganska onödigt att hinna vänja sig med att sova länge lagom till att man ska tillbaka till skolan.

Jag väljer slutligen en havsblå t-shirt till mina svarta och tighta jeans. Slapp outfit för en slapp dag. Det finns ingen anledning att klä upp sig mer när man ändå bara ska vara hemma.

Huset är ganska tyst, förmodligen är jag den enda som är vaken just nu. Nora har mest troligt åkt och jobbat, hon brukar ju ha ganska tråkiga tider på sjukhuset. Det är faktsikt ganska synd om henne, och Riley för den delen. Hennes mamma är knappt hemma, och hon om någon behöver sin mamma nära. 

Jag studsar ner för trappen, i ett försök att få huset att vakna till lite, men när jag når nedervåningen hör jag att någon redan verkar vara vaken. Mumlandet kommer från vardagsrummet så jag går dit med förhoppning om att det ska vara Riley. Jag vet att hon inte gillar mig som mer än en vän och bla bla, men jag kan inte släppa det riktigt så lätt som hon verkar vilja.

Inne i vardagsrummet sitter Riley på soffan iförd en tjocktröja och mittemot henne sitter Penny. Detta gör mig ganska så förvånad i och med att Riley totalt dissade henne igår. Dessutom har Riley inte riktigt lätt för att öppna upp sig för folk, så vad de pratar om intresserar mig verkligen. 

"Godmorgon!" säger jag och avbryter deras konversation. 

Riley vänder sig mot mig och ler, samtidigt som Penny ser lite uttråkad ut. Undrar vad de pratade om.

"Godmorgon" svarar Riley, fortfarande leendes. Hon vänder sig sedan tillbaka till Penny.

De börjar återigen prata om något, men jag står för långt ifrån dem för att veta vad samtalsämnet är. Så jag ger upp och går in i köket. Det kanske är bra för Riley att prata med en tjej och kanske till och med blir vän med henne, istället för att hon endast ska förlita sig på mig och Ethan. Hon har inte direkt några tjejer i sitt liv som hon kan lita på eller ens prata med. De enda som överhuvudtaget verkar ge henne uppmärksamhet är Heather och henne kompisar. Och de ger henne helt fel sorts uppmärksamhet .

Jag kommer in i köket och börjar plocka fram bröd, brödrost och olika pålägg. Det dröjer inte länge fören jag hör andra fötter dunsa i trappen. Ethan dyker inom några sekunder upp i köket och ser ut som sitt vanliga tråkiga själv. Jag kan verkligen inte fatta vad alla tjejer ser i honom, han ser bara tråkig ut. Det är nog dock ganska normalt att jag inte tycker att min bror är attraktiv, annars hade vi haft problem..

"Sup bro!" säger han när han ser mig vid köksbänken. 

Jag svarar honom inte utan stoppar i två mackor i brödrosten. När jag vänder mig mot Ethan igen ser jag att han står och kollar ut på tjejerna och till min förvåning ler han. Jag ställer mig bredvid honom och säger: Verkar som att de faktiskt kommer överens.

"Det kan man ju hoppas" säger han och leendet försvinner igen.

"Varför skulle de annars sitta och prata med varandra?" frågar jag fundersamt och känner mig lite förvirrad.

"Det vet jag inte. Men när jag snackade med RIley igår verkade det inte riktigt som att hon gillade Penny, överhuvudtaget." 

"Det var väl innan de pratade med varandra"

"Antar det, men det känns inte bra. Tänk om Penny säger något om mig"

"Sen när bryr du dig om det? Det är bara Riley" konstaterar jag. Aldrig i mina dagar har jag hört Ethan skämmas över sig själv. Han omfamnar varenda liten dålig sak som finns om honom.

"Jag bryr mig inte. Jag menar bara att Riley kanske blir generad av att höra alla snuskiga historier om mig" säger han och vänder sig flinande mot mig. 

Där har vi den riktiga Ethan! 

Jag skakar skämtsamt på huvudet och går tillbaka till mina nu rostade mackor. 

"Ska du ha eller?" frågar jag och erbjuder att stoppa i ett par mackor åt honom.

"Sure" svarar han och fortsätter stirra på tjejerna, flinet är borta.

Jag stoppar i mackor i brödrosten och kollar tillbaka till tejerna som fortfarande sitter på samma platser och pratar. 
Penny rör lite på huvudet och jag kan se hur hon möter Ethans blick. Hon börjar flina och blinkar med ena ögat. Riley verkar bli fundersam och vänder sig om, men precis som hennes ansikte ska möta Ethans vänder han sig mot mig, och om jag inte misstar mig kan ge se en lite rosa färg på hans kinder.

Vi sätter oss tillsammans äter våra mackor utan att yttra ett ord. Det brukar inte vara så här stelt, men av någon anledning säger inte Ethan ett enda ord. Han skämtar inte eller slänger ur sig opassande kommentarer om tjejer. 

Plötsliget kommer jag ihåg det där med Rileys bror. Hon sade att jag var den enda som hon berättat för, men jag känner i detta stela ögonblick att Ethan också förtjänar att veta.

"Du vet den där bilden i vårt rum på killen som står bredvid Riley?" säger jag lågmält.

Ethan lyfter på huvudet och ser faktsikt intresserad ut. "Ja?"

"Det är faktiskt hennes bror, och hon berättade för mig att han är död. Han gick tydligen bort för typ ett år sedan" säger jag och försöker få 'Historien'att verka intensiv.

"Jag vet" suckar han och kollar ner i bordet. 

Dett gör mig förvirrad och smått irriterad. Hur kan han veta det som hon bara har berättat för mig. Ljög hon för mig för att få mig att må bra, eller har han listat ut det själv eller vad pågår?

"Du vet? Hur?" frågar jag när jag bestämt mig för att luska ut sanningen.

"Jag minns inte riktigt hur, men jag har vetat det ett tag" svarar han och jag kan se i hans ansikte att han inte var helt uppriktig mot mig.

"Hur länge har du vetat?" frågar jag och förväntar mig inte alls det jag får höra.

"Sedan de första veckorna vi var här"

Äntligen! Eller vad säger ni? 
Jag har äntligen gjort färdigt detta kapitel. Känns så otroligt skönt att äntligen publicera igen så jag hoppas ni gillar kapitlet, även fast det inte hände så mycket. Jag vet tyvärr inte när jag kan skriva/publicera nästa kapitel, för på ett tag nu kommer jag inte ha så mycket tid och snart börjar skolan igen. Ska försöka skriva så snart jag kan dock!