Off limit / Foscar /

28.

När ytterdörren går igen så lutar jag mig bak mot väggen och tar ett par djupa andetag. Insikten över situationen vi faktiskt befinner oss i får mig att svära tyst. Inser hur fel detta är. Inser att det omöjligt kommer att fortsätta vara så okomplicerat som saker och ting verkar vara tillsammans med Oscar i sovrummet.

När jag väl öppnar sovrumsdörren och möter Oscars blick så faller ett par frustrerade tårar ner längs mina kinder och hans oroliga blick följer mig när jag tar några steg framåt och faller ner på mage i sängen.

"Felix"

Hans oroliga stämma når mina öron och jag griper tag i lakanet och begraver ansiktet i kudden. När jag känner hans trevande händer över min bara rygg så flyger jag upp på fötter och drar frustrerat baksidan av handen över ögonen.

"Fel-"

"Vad fan håller vi på med Oscar?!"

Utbrister jag med en gäll röst och han rycker till en aning medan han oroliga ögon följer mig med blicken när jag vandrar fram och tillbaka över golvet.

"Det kommer att gå åt helvete, allt kommer att gå åt helvete!"

Skriker jag fram och Oscar reser sig ur sängen med armarna utsträckta mot mig. Med försiktiga steg går han mot mig men jag fortsätter panikslaget att vandra fram över golvet.

"Det är fel Oscar, vad vi gör är så jävla fel"

Skriker jag frustrerat och tårarna forsar nerför mina kinder trots att jag frustrerat försöker att stryka undan dem med darriga händer. Min andning är tung och oregelbunden och det börjar att flimra bakom ögonlocken.

"Felix älskling"

Han lyckas fånga upp mig i sin famn och håller mig nära samtidigt som han hyschar mig gång på gång och kysser mig upprepade gånger på tinningen.

"Shh Felix, du har en panikattack. Andas djupt. Lugn hjärtat, jag är här"

Hans lugna röst når inte riktigt fram. Mina ben darrar nu så kraftigt att jag inte längre kan hålla mig upprätt. Jag faller ner mot golvet och Oscar är snabb med att sjunka ner i sittande ställning och dra upp mig i sin famn. Förblindad av tårar och med blockerade luftvägar flämtar jag förgäves för att lugna ner mina panikslagna kropp och Oscar fortsätter att vagga mig fram och tillbaka i ett försök att lugna ner mig.

"S-så r-räd-d"

Hackar jag fram vilket får Oscar att kupa händerna om mitt ansikte och tvinga mig att möta hans blick.

"Vad är du rädd för Felix? Det finns inget att vara rädd över, jag är här, du är trygg"

Får han fram med en lugnande ton och jag möter hans vackra blå ögon.

"J-jag kommer att f-förlora dig. J-jag kan inte f-förlora dig O-Oscar"

Jag hinner knappt avsluta meningen innan Oscars läppar pressas mot mina. Han kysser mig hårt och kort och när hans läppar lämnar mina så släpper jag ur mig ett första djupt andetag.

"Du hade en panikattack och när jag kysste dig så höll du andan vilket innebär att attacken stannade upp"

Förtydligar han när jag inte gör annat än tittar på honom med stora, blanka ögon. Jag nickar minimalt innan jag snörvlar till och borrar ner ansiktet mot hans halsgrop.

"Och Felix, du kommer inte att förlora mig. Vi löser det här, du och jag. Jag älskar dig"

Säger han ömt och placerar tummen under min haka vilket får mig att möta hans blick och nicka försiktigt innan jag kysser hans käke för att återigen borra ner ansiktet i hans halsgrop och hålla honom nära.

. . .
Jag uppdaterar otroligt mycket just nu, meeen det får vara så...jag behöver det

Ni är så satans grymma varenda en av er, vill krama varenda er allihop and never let go