Felix Sandman? Än sen - f.s

Kapitel 52

Tröttheten ersattes med energi och oron fortsatte växa sig ännu större.

Erik hade bett mig komma ensam till plattan. Varför? Allt detta på grund av mig. Bara för att jag inte kom tog han Felix. Skuldkänslorna kom och jag fick dåligt samvete. Tårarna strilade ner en för en över min nu våta kind. Allting var mitt fel, och jag var den som skulle fixa allt till rätta.

Jag klädde på mig varmare kläder och sprang till busshållsplatsen. Bussen kom precis och när jag klev in var det tomt i bussen. Inte konstigt.

Busschauffören tittade konstigt på mig men jag brydde mig inte ett dugg. Kortet stämplade jag fort och tog plats närmast dörren. Hus och gator svischade snabbt förbi och jag kunde ana att det var en fest i närheten.

När bussen närmade sig stan tryckte jag på stoppknappen och gick med raska steg till dörren. Dörrarna öppnades och jag gick ut. Jag började springa mot plattan, men väl där såg jag ingen jag kände igen. Det var nästan folktomt, förutom några tiggare och fulla gubbar.

Jag var omedveten om att det bar nån som gick bakom mig, och jag hörde inga steg. Tillslut blev jag träffad av något hårt och jag omslöts av mörker.