Off sight // Foscar

6.

Stationen är kall och sänder kalla kårar längs min ryggrad. Det kvadratiska rummet vi har blivit ombedda att vänta i ger mig en känsla av klaustrofobi trots att jag aldrig någonsin lidit av det tidigare. Men ingenting av det här liknar min normala vardag. Ingenting som har försiggått de senaste månaderna påminner mig om mitt liv. Vad jag saknar mest, vad jag vill gå tillbaka till är att få vakna i hans armar varenda morgon. Att få spendera nätterna i hans säng och att gå hem till honom direkt efter skolan. För han är mitt hemma, han är min vardag, han är mitt allt.

Och nu sitter jag här på en polisstation och ska identifiera ett lik. Jag ska snart gå in i ett rum där jag möjligtvis får möta hans livlösa kropp. Och efter det förväntas det att jag ska gå ut ur rummet, åka hem och sedan fortsätta som vanligt. Det är absurt, helt jävla skruvat.

För är det han som ligger på andra sidan den stängda dörren, är det hans livlösa ögon jag möter så kommer det vara som att jorden slutar snurra. För min värld existerar inte utan Felix. Min vardag kan inte pågå som vanligt utan honom i den. Och jag vet ärligt talat inte vad som kommer att inträffa inom de närmsta minuterna. Allt kan vara över inom några minuter, med ett positivt eller negativt resultat.

Hugo som sitter bredvid mig stirrar stint rakt fram och låter tankspritt händerna knytas gång på gång för att sedan slappna av. Jag iakttar denna procedur och försöker febrilt att tänka på något annat, fokusera på allt annat än vad som just nu är min verklighet.

När dörren försiktigt öppnas och en polis i sällskap av en man med plasthandskar på händerna och en vit rock över axlarna stiger in i rummet så slutar jag att andas för några sekunder.

Deras förklaring om vad som kommer att inträffa härnäst och varför vi gör det här letar sig in i mitt medvetande och obehaget får mig att må illa. De berättar att liket vi kommer att se är skadat och kan vara svårt att identifiera och att om vi inte klarar av det så får vi lämna rummet omedelbart. Allt som krävs är en snabb blick och ett konstaterande. Ett konstaterande om det är Felix eller inte som ligger därinne, död. De berättar även att psykologer finns på plats och att en utredning omedelbart kommer att påbörjas om identifikationen fastslås. Som att jag bryr mig om någon jävla utredning. Är han död så är han död. Då finns det inget mer jag vill veta, någonsin. Då vill inte jag heller leva.

När de sedan tystnar och nickar åt mig och Hugo att följa efter dem så känner jag hur mina andetag plötsligt har svårt att lämna mina läppar, oroskänslan i magen får mig att vilja spy och tårarna trycker på bakom ögonlocken.

När vi kliver in i rummet och ser det svarta skynket som täcker kroppen så greppar jag tafatt Hugos hand och vänder bort blicken i ett kort ögonblick för att samla mig. Är det han så dör jag.

Jag hör hur skynket förflyttas och känner hur Hugo klämmer åt min hand hårt samtidigt som han skälver till bredvid mig. Fan, det är han.

Försiktigt vrider jag motvilligt på huvudet och låter mina blanka ögon inspektera kroppen framför oss. I samma stund som mina ögon faller på ansiktet så brister det för mig, tårarna forsar ner längs mina kinder och när jag faller ihop i en hög på golvet så tappar jag greppet om Hugos hand.

Det är inte han.