Off sight // Foscar

7.

Svaga ljud hörs runt omkring mig. Dova röster, pipet från olika sorters maskiner och steg ekar i mitt huvud. Förvirrat försöker jag att få någon sorts förståelse över vart jag befinner mig, vad det är som försiggår. Men av någon anledning vägrar min syn eller mina rörelser att sammarbeta. Mörkret fortsätter att omsluta mig och trots att jag försöker kan jag inte röra en muskel. Rädslan infinner sig, vad är det som händer?

"Jag vill inte se dig såhär"

En röst letar sig in i mitt medvetande. En röst som jag känner igen mycket väl, en röst som jag inte hört på allt för länge. Men rösten är otydlig, så långt borta, utom räckhåll. Desperat försöker jag att få mina muskler att lyda men ingenting rör sig. Det enda jag kan göra är att lyssna.

"Vill bara se ditt leende, se dina ögon. Kyssa dina läppar. Veta att du mår bra"

Rösten fortsätter och desto fler ord som yttras desto tydligare kan jag höra. Desto säkrare blir jag på att det är hans röst. Det är Felix röst.

Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill röra vid honom, jag vill kyssa honom. Vill berätta hur mycket jag saknat honom, hur mycket jag älskar honom. Jag vill se honom, se att han lever.

Men istället ligger jag här, helt handlingsförlamad och vet inte ens varför. Vet inte ens vart jag är eller vad som fått mig att hamna här.

"Jag älskar dig och jag skulle ge mitt liv för dig. Snälla Oscar, kämpa"

Hans ord får en känslostorm att bildas inom mig. Jag vill gråta, gråta över hans fina ord. Gråta över att han fortfarande älskar mig. Jag vill skrika åt honom, fråga varför han lämnade mig och varför jag ska kämpa. Kämpa mot vad? Kämpa hur?

Sedan blir det tyst. Hans röst fortsätter inte att yttras och jag hör inte längre ekot av steg, röster eller maskiner. Det enda jag hör är min egna puls.

Efter ett tidsförlopp som likagärna kan handla om några minuter, men också dagar då min tidsuppfattning är helt borttappad, så börjar det flimra innanför ögonlocken. Med en kraftansträngning lyckas jag slutligen bända upp ögonlocken så att en smal springa öppnas. Allt som möter mig är ett jobbigt sken som sticker i ögonen. Men mitt bland skenet kan jag uppfatta en gestalt.

En hopkrupen gestalt vars utseende jag skulle känna igen bland tusen andra. Det är han. Det är min Felix. Förgäves försöker jag att tilltala honom, försöker ropa hans namn. Men rösten sviker mig och i samma ögonblick som han lyfter blicken och jag får syn på hans ögon så omsluts jag av mörkret på nytt och omvärlden försvinner.

Med ett ryck sätter jag mig upp och andas ansträngt. Med stirriga ögon söker jag igenom det vita rummet jag ligger i innan jag möter de oroliga blickarna som tillhör Hugo och mina föräldrar.

"V-vad är det som händer?"

Kraxar jag fram och känner hur paniken växer inombords när jag genomsöker rummet men endast finner Felix frånvaro.

"Du svimmade på stationen och slog i huvudet. Läkaren berättade att vid starka traumatiska upplever kan kroppen gå in i ett allvarligt chocktillstånd och nästan gå in i en sorts dvala. Du har varit borta i två dagar"

Berättar Hugo med en lugn röst och jag stirrar på honom i panik innan jag panikartat flackar med blicken runt omkring mig.

"Vad letar du efter?"

Frågar han oroligt.

"H-han var här. Felix var här, var är han Hugo? Var är Felix?"

Får jag ur mig i en hetsig ton och han ger mig en chockad blick som får mig att haja till.

"Felix har inte varit här Oscar. Det är bara jag och dina föräldrar som har varit här, du är bara förvirrad"

Säger han lugnt, som att han pratar med ett barn. Jag suckar frustrerat och begraver ansiktet i händerna.

Han var här, han måste ha varit här.