Off sight // Foscar

10.

Mörkret är kallt och närvarande. Varenda litet ljud hörs som ett eko och den kyliga luften får min utandning att formas till ett rökmoln som avskiljer sig från resten av den mörka omvärlden. Min blick är fäst på skuggorna för att kunna uppfatta någon form av rörelse, något form av tecken på att han inte lurat mig. Ett konstaterande på att han faktiskt är här.

"Oscar"

Jag hör mitt namn väsas fram och min uppmärksamhet riktas genast åt ljudets riktning. När jag finner hans ögon i mörkret så slappnar jag av.

Mörkret får mig att glömma konsekvenser och upplevelser. Jag har glömt allt vi gått igenom, glömt hans svek och att han lämnat mig. Allt jag kan fokusera på är hans verkliga närvaro. För det här är verkligheten, det är inget drömliknande scenario att han står bara meter ifrån mig, skyddad av mörkret.

Saknad, lättnad, kärlek, alla de känslor som ersätter mitt konsekvenstänkande fyller min kropp och utför mina handlingar. Med bestämda steg går jag fram till honom. Placerar mina kalla händer ömt om hans ansikte och backar bak honom ännu längre in i skuggorna. Tills ett träd stoppar vår väg och hans rygg pressas mot den mörka barken.

Då kysser jag honom. Jag kysser honom planlöst, fokuserat. Mina läppar mot hans, det är det enda som existerar för tillfället.

Våra läppar separeras för att hämta luft. Bådas kinder är fuktiga av tårar och båda klarar av att vänta i exakt fem sekunder innan nästa kyss inleds.

Kyssarna blir hetsigare, desperatare, starkare. Den salta smaken av tårar blandar sig med smaken av varandra. De djupa andetagen fyller luften och den vita röken från våra andetag ligger som en aura runt omkring oss.

"Felix"

Flämtar jag fram och rösten spricker någonstans i mitten.

"Oscar"

Flämtar han fram på liknande sätt.

"Jag-"

Får jag ur mig innan han kysser mig ömt på nytt.

"-älskar dig"

Avslutar han åt mig och jag ler genom tårarna innan det är min tur att kyssa honom ömt.

"så mycket"

Yttrar jag lugnt och han ler. För han förstår. För han känner som jag. För vi behöver egentligen inte ord som förklarar, vi båda vet. Men ord gör det hela så mycket mer tydligt, mer officiellt. Att yttra kärleken högt innebär någon sorts säkerhet. För så länge det bara är tankar kan missförstånd uppstå, missförstånd och tveksamhet.

"Men jag kräver fortfarande en förklaring"

Yttrar jag bryskt och avbryter därmed den kärleksfulla auran omkring oss. Fångar upp allvaret i situationen och han suckar. För han vet. Han vet vad han har gjort. Och han vet att jag behöver svar.

"Då måste du lyssna, verkligen lyssna"

Säger han förtydligande och jag rynkar smått på pannan samtidigt som jag låter min hand som tidigare legat placerad mot hans kind möta hans höft där jag försiktigt låter min tumme massera hans hud.

"Och så måste du komma ihåg att du älskar mig"

Yttrar han lågt och allvaret griper tag i mig. Vad skulle kunna få mig att glömma?