Memories

S J U

Jag ställer ner kassen med mat bredvid din säng och packar upp den färdiga smörgåsen och det lilla juicepaketet. Maten som förut såg gudomligt god ut ser inte lika frestande ut när din svaga och sköra kropp ligger framför mig. Jag lägger ner mackan och sätter mig i skräddarställning i den breda fåtöljen.

"Kommer du ihåg gången du träffade mina föräldrar? Om du brukade vara nervös var det ingenting med hur du var då. Du darrade som ett asplöv" säger jag med skratt i rösten. Jag sluter ögonen och det är som att jag kan höra ditt klingande skratt.

"Du var så nervös över att de inte skulle gilla dig och du trodde du skulle skämma ut dig. Men du hade fel, de älskade dig"

29 maj 2014

När det knackar på dörren är jag snabbt framme och öppnar den. Framför mig står du med en lite för stor kavaj hängandes över dina smala axlar och en bukett rosor i din hand. Du sträcker fram blommorna och jag spricker upp i ett leende och tar emot dem.

"Tack, de är jättefina" säger jag och omfamnar dig i en kram som du snabbt besvarar. Din slanka kropp skakar som ett asplöv och din stirriga blick avslöjar din nervositet.

"Ta det lungt. De kommer älska dig" viskar jag och du sväljer nervöst. Du tar av dig dina ytterkläder och ställer dina skor onödigt noggrant på skohyllan innan jag tar tag i din hand och leder dig in till köket där mina föräldrar väntar.

Mamma står och fixar det sista med maten medan pappa redan sitter placerad vid köksbordet.

"Åh, du måste vara Felix!" Utbrister mamma och rusar genast fram till dig för att omfamna dig i en stort kram.

"Eh, ja. Trevligt att träffas" säger du blygt och mamma ler stort. Jag har berättat om din blyga personlighet och fått dem att lova att inte vara allt för på. Pappa ställer sig upp och du går tveksamt fram till honom.

"Felix" presenterar du dig och sträcker fram din hand som pappa artigt skakar.

"Göran"

Vi slår oss ner vid köksbordet där mamma och pappa sitter mittemot dig och mig. Under bordet tar jag ett varsamt tag om din lätt svettiga hand och du sänder mig ett litet leende.

"Så Felix, berätta lite om dig själv" säger pappa och lassar upp en portion av lasagnen. Du harklar dig svagt och tar ett lugnande andetag.

"Jag är 17 år, går samma linje som Sydney" säger han och pappa nickar intresserat. De påbörjar en konversation om gymnasitet och dess fördelar samt nackdelar. Jag lyssnar bara med ett öra och granskar istället tankspritt din profil. Ju längre tiden gör desto mer slappnar du av. Jag slänger en blick på mamma som ler stort mot mig och blinkar till med ena ögat. Jag vänder mig mot Felix men han blick ligger redan på dig.

"Jag sa ju att de skulle älska dig" viskar jag och du börjar le stort.

Hur man inte skulle kunna älska din personlighet är någonting som måste vara helt omöjligt.

. . . . . . . .
Kan inte sova och klockan är 01.15 :(