Jag sitter med maten framför mig på bordet och stirrar ner på mina knutna händer i knäet.
"Försök, en tugga iallafall..." yttrar Felix tyst. Han har lyckats övertala min övervakare om att få sitta med under mina måltider och sitter nu med handen placerad mot mitt ben.
Jag suckar tyst och petar lite med gaffeln i maten. Känner hur magen vänder sig av obehag och hur tårarna trycker på i halsen.
"Hur mycket behöver han äta?" hör jag Felix fråga min övervakare som enkelt svarar "allt" vilket får mig att sucka oroligt. "Kan vi inte säga hälften?" försöker Felix kompromissa då han möter min tårögda blick men hon skakar bryskt på huvudet.
"Det här är ingen stor portion, jag vet att du bara vill vara snäll mot honom men han måste lära sig att äta utan att fuska och kompromissa" yttrar hon lugnt som att jag inte ens sitter där och jag vrider obekvämt på mig och Felix fnyser högt.
"Men ser du inte att han håller på att börja gråta?! Han mår ju jättedåligt!!" utbrister han något irriterat och jag fäster blicken på mina händer.
"Felix, han mår jättedåligt för att han förknippar mat med ångest. Han är sjuk, det här är en sjukdom. Och det kommer att vara tufft för honom men genom att låta honom fuska så hjälper vi honom bara mindre" förklarar hon lugnt och Felix suckar djupt och fäster blicken i marken vilket får mig att betrakta honom oroligt.
"Det är bara jobbigt att se..." får han ur sig med en sprucken röst.
"Gå och ta din medicin så länge Felix så säger jag till när jag och Oscar är klara för dagen" yttrar hon lugnt men Felix skakar envist på huvudet och tar min hand vilket får mig att förvånat lyfta blicken och se på honom.
"Jag lämnar honom inte, jag tänker stötta honom igenom det här" yttrar han bestämt och jag kan inte låta bli att le svagt.
Äntligen visar han det stöd jag alltid velat ha av honom.
