Jag känner svetten rinna nerför ryggen och andas fortfarande tungt när jag aningen osäkert går in i stugans vardagsrum där jag vet att Felix sitter tillsammans med Ogge och Omar.
"Hej oscar.." yttrar Ogge vänligt när jag ställer mig i dörröppningen och jag sväljer aningen nervöst och besvarar hans hälsning med ett litet litet leende samtidigt som jag betraktar Felix som stelt ställer ifrån sig glaset i sin hand.
"Ogge, Omar, kan ni vänta lite ute i köket? Jag skulle behöva prata med Oscar.." yttrar han med en relativt stadig röst men jag uppfattar lätt den underliggande besvikelsen i hans röst och sväljer nervöst igen.
Ogge och Omar lämnar snabbt rummet och jag går försiktigt emot Felix som lutar sig lite tillbaka i fåtöljen han sitter i.
"Du har tränat" yttrar han bara kort och jag hummar osäkert, ser ner i golvet där jag stryker foten längs med mattan i små rörelser.
"Du vet att du inte får träna.." fortsätter han lika kort och besviket att yttra och jag hummar tyst igen vilket får honom att suckandes resa sig ur fåtöljen och jag tittar ytterst försiktigt upp och möter hans blick.
Till min förvåning bryter han bara vår ögonkontakt och vänder mig ryggen innan han med bestämda steg lämnar mig bakom sig och går ut mot garaget där vi bor på övervåningen. Suckandes följer jag efter, hatar att veta att han är besviken.
"Felix.." mumlar jag försiktigt då han slår sig ner på sängen och koncentrerat tar av sig sin klocka utan att sända mig en blick.
"Felix snälla förlåt.." mumlar jag fram och han suckar djupt.
"Fattar du ens varför du inte får träna?" får han bryskt ur sig och jag tystnar och ser osäkert ner. "Asså för att, för att-"
"För att du kan dö Oscar. För att ditt hjärta pallar inte trycket och för att din kropp inte är stark nog" avbryter han mig hårt och jag ser osäkert upp på honom.
"Är det så jävla konstigt att jag inte vill att du ska dö? Att jag försöker allt för att du ska bli frisk, men då måste du också försöka Oscar! Du ska inte smyga runt för att undvika att jag blir arg, du ska inte smyga runt överhuvudtaget, sjukhuset ger dig dessa uppmaningar för att de vill dig ditt bästa?!" får han frustrerat ur sig och hans röst spricker i slutet av meningen vilket får mig att gå emot honom och försiktigt ställa mig framför honom.
"Förlåt Felix förlåt...jag vill bli frisk, jag försöker...förlåt.." mumlar jag tyst fram och han suckar djupt innan han drar ner mig i sitt knä och placerar händerna om min svank.
"Jag är bara rädd om dig.." mumlar han tyst med pannan mot min och jag hummar tyst. "Jag vet.." yttrar jag tyst innan jag kysser honom ömt och slappnar av när han besvarar.
. . .
Jag är igång igen...så imorgon kan ni hamla utkik efter en ny bok 😏
