ADOPTERAD | OR

43

"Han gjorde det igen, har var otrogen"
---------------------------------------------

Oscar kollar på mig som om jag var dum i huvudet. "Jag vet att Omar kan göra vissa konstiga saker men att vara otrogen två gånger, det skulle han aldrig göra, hur vet du förresten?" jag pressar tillbaka tårarna som hotar med att falla och tar fram min mobil för att visa bilderna för Oscar. Det känns nästan som om någon sticker en kniv in i mitt hjärta när jag ser bilderna igen.

"Det måste ha varit igår när ni var och festade" säger jag och räcker över mobilen till Oscar. Han kollar på bilderna noggrant men ändrar inte en min. "Tror du mig nu då?" frågar jag och kollar upp på honom. Han biter sig nervöst i läppen och nickar samtidigt på huvudet. Jag tar tillbaka mobilen och lägger ner den bredvid mig i sängen.

"Är det här ett dåligt tillfälle att säga att.." börjar Oscar men avbryts av att dörren som öppnas och in kommer ingen mindre än Omar.

"Hej babe" jag kollar ilsket på honom samtidigt som jag reser mig upp från Oscars säng och försvinner ut från rummet. "Vad är det med henne?" hör jag Omar säga innan jag slår igen dörren in till mitt rum. Bara några sekunder senare öppnas dörren igrn och Omar kommer in.

"Dra" säger jag med gråten i halsen och slänger mig ner på min säng.

"Förlåt" Omars röst spricker i slutet vilket får mig att bli ännu mer ledsen.

"Du är otrogen mot mig TVÅ gånger och du tror att ett fucking 'förlåt' hjälper?!"

Nu är jag arg, och då menar jag verkligen arg. Han är otrogen mot mig två gånger och tror att ett ynka 'förlåt' ska få mig att glömma allt? Jag älskar, eller älskade, Omar och han gör såhär mot mig igen?

"Stick, jag vill aldrig se dig mer Omar" säger jag och vänder mig i sängen så jag har ryggen mot honom. "Förlåt Wilma, jag älskar dig" en ledsen suck hörs innan han lämnar mitt rum och stänger dörren efter sig. "Jag älskar dig med Omar" säger jag när jag är helt säker på att han är borta från mitt rum. Fan vad jag älskar dig Omar...

----

"Wilma? Vakna!"

Långsamt öppnar jag mina ögon och kollar rätt upp i taket. Jag är kvar på mitt rum och det är fortfarande ljust ute. Jag har väl antagligen bara somnat en kort stund. "Wilma?" jag kollar förvirrat bredvid mig och ser Lovisa stå vid sänggaveln.

"Vad gör du här?" jag sätter mig upp och gnuggar bort sömnen från mina ögon. "Well, jag hörde vad som har hänt och jag vill inte att du ska bli ett vrak så nu ska vi shoppa!" säger hon och klappar exalterat med händerna.
"Men det är ju snart kväll och affärerna är väl stängda nu?" säger jag förvirrat och Lovisa börjar skratta. "Nej din dumbom! Klockan är halv tolv. Klä på dig så drar vi! Jag går ner och väntar där nere så länge!" hon ler mot mig innan hon lämnar mig ensam i mitt rum.

Jag har alltså sovit hela natten och lite till. Jag som inte ens hade någon tanke på att somna. Oh well, jag får väl gå upp och fixa mig så jag och Felicia kan dra iväg. Med en suck reser jag mig upp från sängen. När jag kollar mig själv i spegeln blir jag nästan chockad. Mina påsar under ögonen är större än Mount Everest, jag är fullt seriös. Och mina ögon är helt rödsprängda. Wow. Att kalla mig häxa är väl precis det man kan göra just nu.

Det tar ungefär en kvart för mig att byta om och sminka mig. När jag är klar tar jag min väska från golvet och går ner till Lovisa som står och väntar i hallen. "Jag ska bara ta en macka innan vi drar!" säger jag och försvinner in till köket. På ungefär en minut har jag lyckats fixa fram en macka, nytt rekord!! Jag går tillbaka till Lovisa och tillsammans går vi ut från huset. Min mobil vibrerar till i min bakficka och jag tar upp den för att kolla.

Twitter:
"@OmarRudberg: i've made my biggest mistake ever...fuck </3"

Ja Omar, det har du verkligen...

Hej mina fina läsare ❤️ hoppas ni tyckte kapitlet var bra !! Kommentera och rösta så blir jag glad!! ✨