Rebel youths // FOSCAR

5

Medan tårarna rinner ner för kinderna så drar jag en frustread hand genom håret. Fan att allting skulle vara så svårt. Klocka är kanske ett på matten och här sitter jag. Ensam i mitt eget rum med demoner till tankar som äter upp mig inifrån. Jag hatar mig.

I ren desperation fiskar jag upp mobilen och slår snabbt in koden. Utan att tänka så rör sig mina fingrar sig mot en speciell kontakt.

Till: Oscar
01:28
Jag behöver dig

Från: Oscar
01:30
Vad har hänt??

Till: Oscar
01:30
Snälla bara kom till parken utanför kyrkan

Från: Oscar
01:31
Redan påväg

Snabbt kliver jag upp ur sängen och drar på mig första bästa plagg. I detta fall råkar det vara en Nirvana tjocktröja och ett par mjukisbyxor. Som många nätter innan så går jag fram mot mitt lilla fönster och trampar i mina slitna Vans. Utan vidare svårigheter öppnar jag det och inom ett nafs har jag hoppat ut. Det mjuka men blöta gräset fångar mig mjukt. Genast rusar jag ut ur vår bakgård och mot kyrkan. Som tur var så bor vi inte så långt därifrån. Eller i detta fall var det tur, annars är det ett helvete. Varenda gång jag har någon kompis hemma så kommer alltid mamma upp och säger med samma entoniga röst "Gud tittar på vad ni gör"

Tillslut når jag den öde parken med endast några gungor. Jag slår mig ner på en kall gunga och fiskar upp en cigarett. I samband med att jag drar in giftet i min kropp så sprider sig lugnet på ett och annat håll. Och i samband med det så börjar jag att gråta igen. Varför jag gråter är egentligen oklart. Anta att jag bara inte orkar hålla inne allting längre. Avlägset hör jag hur en bil parkerar och hur någon stiger ut. Jag bryr mig inte ett skit och fortsätter att röka. Även fast det kanske är en seriemördare som planerar att stycka mig så kunde jag inte finna orken till att titta vem det var. Steg hörs tydligare och tydligare ju närmre de kommer.

Och innan jag hinner reagera så har någon tagit ett fast grepp om min cigarett och slängt ner den på marken. Förvirrat tittar jag upp och möter Oscars bestämda, blåa ögon. "Sa inte jag till dig att det inte var bra att röka" mumlar han och torkar bort en tår från min kind. Allt brister. Jag börjar att storgråta och slänger mig i hans famn. Hårt håller han om mig. Stryker mig över håret. Kysser min hals. Viskar lugnande saker i mitt öra.

Länge tröstar han mig. Alldeles för länge. För nästa gång jag kollar upp från hans bröst så har solen börjat stiga på himlen. Förtvivlat kollar jag på klockan och stelnar till när jag ser att den är 04:19. Mina föräldrar går upp 04:30 varje morgon och de kollar alltid så att jag är inne på mitt rum. I panik börjar jag dra mig loss från Oscars trygga famn och känner hur tomheten kommer som ett slag. "J-jag måste hem" mumlar jag panikartat. Han nickar och drar med mig bort mot bilen. "Det går fortare om jag skjutsar"

En ren lättnads fyllt suck lämnar mig när jag hoppar in genom fönstret och slänger mig i min säng. Skorna slänger jag av mig och gömmer de under sängen. Och som i rättan tid så kliver mamma och pappa in i rummet. Jag gör mitt allra yttersta för att låtsats sova. "Åh lilla stackaren, glömde han att stänga fönstret igår kväll" mumlar mamma oroligt medan hon snabbt går fram till fönstret. Pappas röst fyller rummet.

"Min son, han hade varit perfekt om han inte var.... Aa du vet... Bög"

******
Jahopp fan vad livet ska va svårt