Sunshine // FOSCAR

Kapitel 11

Felix perspektiv

Efter Oscar har sagt att vi skulle äta en middag på en restaurang, gick han ut och kom aldrig tillbaka. Jag försökte ringa honom men han hade stängt av sin mobil.
Klockan är 17:44 och vi skulle gå till restaurangen cirka 18:30.
Jag satt i soffan och tittade på Master Chef men jag kondenserade mig på någon annat. Eller någon.
Oscar.
Jag blev lite orolig. Jag vet att det är 46 minuter kvar, men ändå.

Jag gick till garderoben och tog ut en vin skörta och ett par svarta jeans. Sedan gick jag in i duschen och tänkte lite. Vart är Oscar? När kommer han? Glömde han? Har någonting hänt honom? Vad är det som han vill berätta?
Massa tankar snurrar i mitt huvud men behag stänger st duschen, hör jag dörren som stängs. Oscar! Äntligen! Jag lever!
Jag tog på mig kläder och kammade håret lite. Sedan gick jag till köket och dör såg jag Oscar, stående vid köksbänken. Han drack vatten, vände sig sakta om och tittade på mig.

"Är du redo? Så snabbt?" Frågade han och försökte le. Jag såg att han var nervös.

"Var har du varigt?!? Jag var skit orolig! Du stängde av mobilen och försvann! Vad håller du på med?!? Och vadå snabbt?!? Det gick fyra timmar! Fyra FUCKING timmar Oscar!" Skrek och men hannars vände sig om, tog upp nånting, la ner det i fickan och vände sig mot mig igen.

"Jag var ute för att tänka lite och köpa något, förlåt, jag borde ringa eller något." Svarade han bara och gick till sovrummet. Han fucking gick o lämnade mig här. Jaha. Men så e det men Oscar och hans hemligheter.

Efter 25-30 minuter kom han till vardagsrummet ombytt och redo att gå.

Oscars perspektiv

När vi satt på restaurangen kände jag hur nervositeten ökade. Felix satt mittemot mig och tittade på mig intensivt som om han försökte läsa mina tankar.

"Sorry baby, men det går inte att läsa någons tankar. Tyvärr." Sa jag bara och log, man han bara tittade på mig med en irriterad blick och sedan rullade han på ögonen.

"Snälla Oscar. Berätta nu. Jag är jätteorolig." Sa Felix med men orolig röst, tog tag i min hand som låg löst på bordet och sträckte över sin tumme över min handrygg.

"F-f-felix... J-jag... J-j-Jag är kär" sa jag lite otydligt och Felix höjde på ögonbrynen för att visa att han förstod ingenting.
Jag sa samma mening om igen, men tydligare och Felix tittade chockad på mig och log sedan.

"I vem??"

"I..."

-------
Och resten får ni reda på i nästa kapitel!
Så jävla taskig jag e... Men sån e jag...

Hoppas ni hade en bra dag!
Jag fick feber och somnade direkt efter skolan. Nu har jag skit ont i huvet och halsen (misstolka inte)

Men nu är jag skit trött och är förvånad över hur jag pallade skriva detta kapitlet men jaja...

Godnatt 💋