A Game of Survival and Deception (Svenska)

kapitel 32

Hans bröstkorg höjs och sänks i takt med den lugna andningen. Jag har iakttagit honom under total tystnad. Jag är rädd att om jag tar ett steg, att om jag så mycket som blinkar så kommer han att märka det och jag kommer att vara avslöjad.

Jag tar ett djupt andetag och lyfter mig själv frän sängen.

Låter de kalla fötterna träffa marken och andas långsamt ut igen.

Jag slänger en blick mot Lucas.

Hans andning förblir regelbunden och jag känner en tyngd lyfta en aning från mitt bröst.

Ja reser mi från sängen och mitt hjärta stannar i samma sekund som golvplankan knarrar undre min tyngd.

Men Lucas förblir stilla.

Varje steg känns som om det ekar högt mellan väggarna, som om jag likagärna kunnat ta en hammare och slå hål i väggarna.

Jag när fram till dörren och trycker långsamt ner handtaget.

Mitt hjärta bankar hårt mot min bröstkorg och mina händer är så svettiga att jag måsta grabba tag om handtaget två gånger innan jag lyckas trycka ner det.

Snälla låt honom inte vakna.

Dörren glider upp och jag slänger den blonda killen i sängen en sista blick innan jag stänger dörren bakom mig.

Bilden av Lucas utspridda kropp, liggandes på mage på sängen får mitt hjärta att värka. Jag kan inte hindra besvikelsen. Jag hade kunnat älska honom. Även om jag inte får samma brännande känsla när han rör mig som jag får från Caden hade jag kunnat lära mig. all kärlek är inte brännande och exalterande. Ibland behöver du bara en stabilitet.

Jag biter insidan av mina kinder innan jag släpper handtaget och backar undan från dörren.

Jag är nära på att välta omkull en kruka, men lyckas fånga den innan den slår i marken.

Jag slänger min jacka över axeln och drar på mig mina skor.

Jag behöver bara komma ut ur huset.

Jag drar om låset. Den kalla metallen i mina händer känns livsfarlig.

Klick.

Dörren öppnas.

Mitt huvud dunkar.

Jag slänger på mig min jacka och stiger ut i friheten.

Jag tänker på mobilen som ligger i väskan inne hos Lucas.

Jag hade inte vågat hämta den, men jag önskar att jag hade. Eller att någon hade legat utanför sovrummet.

Men jag kan inte riskera det.

Jag går långsamt. Sätter ena foten framför den andra och upprepar tills jag inte längre kan se huset när jag vänder mig om, sedan springer jag.

Jag slutar inte. Mina ben värker, skriker åt mig att stoppa. Ber mig att slänga mig ner och ge upp.

Men jag fortsätter.

Jag vet inte hur länge jag springer innan jag når en väg. Inte en enda bil åker förbi. så jag fortsätter. Jag följer vägen.  Följer de vita sträcken i marken.

Jag känner inte igen någon av skyltarna eller något annat och vet att jag har tappat bort mig själv.

Men jag är inte kvar i skogen. Jag är på väg bort från en människa jag trodde jag kunde lita på, med en konstant smärta i bröstet.

Jag går tills mina ben värker av brutal smärta. Tills den mörka himlen börjar tona över i marinblå och man kan se dagg i gräset intill vägen.