A Game of Survival and Deception (Svenska)

epilog del 2

Hans röst är raspig och låg. Som om han inte har pratat på veckor, när han i själva verket inte har pratat på flera år.  

Kanske har han alltid låtit så? kanske har jag glömt av hur hans röst låter.

Han lutar sig mot dörrkarmen, som om det är ansträngande att stå upp och jag snubblar bakåt.

En hand sträcks instinktivt mot mig och jag rycker till när hans hud rör vid min.

Jag måste blunda hårt.

det här är inte verkligt. Jag inbillar mig bara, det är allt.

Kan jag vara så grym mot mig själv? hur kan någon vara ett sånt monster mot sig själv?

’’Melanie?’’

Hans röst är frågande och jag svär att jag kan höra mitt hjärta krossas igen.

Jag kan höra hans steg och hjärtat hoppar upp i halsgropen. Hans värme omringar mig utan att han rör mig.

Hans kropp, så nära min sänder ut värmeböljor med sån kraft att jag tappar andan.

’’Inte ett steg till.’’ andas jag.

Hans stannar.

’’Du är inte verklig. Det-’’

En varm hand läggs under min haka.

’’Öppna ögonen.’’

Viskningen är så låg att jag inte är säker på att jag hört rätt tills ett lågt snälla lämnar hans läppar.

Långsamt ser jag upp på honom. hans hår är kortare, nyklippt. Hans drag äldre och ärren från olyckan blänker ljust och svagt i det dunkla ljuset.

Jag sträcker fram handen men tar tillbaka den igen. jag upprepar rörelsen flera gånger, men han står tålmodigt kvar. Väntar på att jag ska bli redo.

Jag lägger en hand om hans arm och sedan min andra över hans andra. stryker med mina händer över hans kalla hud.

’’Caden?’’ min röst spricker.

’’Caden…’’ jag gråter nu och upprepar hans namn om och om igen, skakar på huvudet och kämpar emot att fly.

Stora armar läggs om min kropp och jag gråter mot hans bröst. T-shirten blir blöt under mitt ansikte, från mitt blöta hår från duschen  , men mer än något, från tårarna som inte tar slut.

Jag kan inte avgöra om det är rädsla jag känner i bröstet eller smärta.

Jag är rädd att jag kommer att vakna upp och allt visar sig vara en dröm.

Han drar sig ifrån mig och stryker bort mina tårar. Kysser varje kind, som för att läka gamla sår.

’’Jag måste sitta’’ förklarar han och jag ser nu hur ansträngd han är.

Jag vet inte hur länge han varit vaken ur sin koma, skuldkänslorna av de få besöken jag gjort det senaste året får mitt hjärta att krampa. Men jag vet, av vad doktorerna sagt, att om han skulle vakna skulle han behöva hjälp att gå i början, hjälp med sitt tal och jag förstår genast att han måste vaknat ganska nära mitt senaste besök för att komma så långt som han gjort. Han skulle kunnat tappa sitt minne, men han är här och jag vet inte om jag är tacksam eller önskar honom en ny start.

Han sätter sig ner.

’’Du kan byta om, om du vill’’

Jag hade glömt av att jag precis kommit ut ur duschen och står i endast en handduk virad om min kropp.

Jag skakar på huvudet, rädd att han ska försvinna. Självisk för att jag vill leva kvar i den här drömmen lite till.

’’Jag kommer inte försvinna.’’

Hans ord gör mig inte lättad utan får bara tårarna att rinna mer.

’’Kom här.’’ han gestikulerar mot den öppna platsen bredvid honom i soffan och jag sätter mig bredvid honom. lutar min kind mot hans bröst och följer hans andetag.

’’Säg något.’’ Viskar han.

Jag sväljer.

’’Caden’’ måste säga hans namn en gång till för att inse att det är honom jag pratar med ’’Det har gått två år och sex månader.’’

Två år och sex månader sedan han gled in i en koma ingen visste om han skulle vakna upp ur. En koma jag inte tillät någon ta ifrån mig eller honom, ihop om att han skulle vakan upp en dag. Om det så var utan minnet av mig.

’’Jag vet…’’ jag kan känna hans läppar forma orden mot min hjässa och jag sluter ögonen.

’’Så mycket har förändrats.’’

’’Jag vet’’ säger han igen.

’’Jag är inte samma person jag var innan. inte samma tjej som du en gång…’’ föll för? älskade? Jag vet inte ens själv.

En hand sluter sig om min och jag ser upp på honom.

Jag sätter mig upp, hans högerhand fortfarande om min.

’’Melanie Walters?’’

Jag ser frågande på honom.

’’Ja?’’

’’Trevligt att träffas, mitt namn är Caden Williams’’ han skakar min hand ’’jag skulle älska om vi kunde lära känna varandra.’’

"""
Jaa du... Mycket har hänt. De om några förtjänar att börja om på nytt ❤ Tack så mycket för allt erat stöd genom inte bara denna boken utan alla ❤ Ni är heeelt fantastiska❤

NY BOK
Min nya bok kommer ut ikväll,första kapitlet och allt ❤ Den kommer ha HELT nya bokkaraktärer. Och OM några gamla dyker upp så kommer det vara Nicole och Ethan från min första bok, men helt utan avgörandenbetydelse för boken. Den nya ska stå för sig själv och utspelar sig främst i High school miljö, men även utanför såklart. Ganska taggad på att börja en ny faktiskt. Självklart kan man vänta sig lite frågor och spänning som vanligt från mina böcker ❤