Marcus perspektiv
"Ayo det tog fem år" skrattade jag angående hur långt tid det tog för honom att öppna luckan. Skakandes på huvudet log han, visandes sina tänder för mig. Likaså visade jag mina tänder i ett lyckligt leende, visandes min guldiga undre tandrad.
(så hot btw ogmwåakd)
"Är du ens redo Marcus?" Frågade Jax utmanande, fortfarande oroligt och osäkert syftandes på att handlingarna jag skulle göra härnäst avgjorde om vi skulle leva eller dö idag.
Nickandes kollade jag stolt på honom, ryckandes i min väst som bomben satt gömd under, säker och snygg enligt mig. Stolt log Jax mot mig.
Även om jag alltid varit den kalla och dryga killen kunde jag inte vara känslokall angående Jax. Han har bakkat mig sedan första stegen, första brotten och första morden. Under alla dessa år har han funnits där för mig, Black Eagles och alltid hjälpt oss, litat på oss lika mycket som vi litade på honom. Och om jag visste att jag skulle klara av detta så fanns det en stor chans att jag skulle misslyckas och aldrig få se Jax igen.
*
"Det är dags" sade Jax i en viskning ett få par timmar senare. Enligt planerna var det dags för mig att ge mig ut, ut i den stora basen för att ta mig till det bästa stället att gömma en bomb på, i maffialedarens hus.
En nervös utandning lämnade mig, mina händer höll ett tajt grepp om min väst, allt självförtroende hade runnit ur mig under de senaste pratstunderna med Jax, men jag ska klara detta.
"Snälla låt mig inte dö idag" skrockade Jax, nickandes mot cellens stängsel som jag snart skulle bryta loss. Ett skratt lämnade mig.
Jag bröt lätt loss stängslet med verktyget Jax sedan innan hade med sig, nu kollande ut mot den långa korridoren som uppdraget skulle starta i på riktigt. Med nervösa andetag och slutna ögon förberedde jag mig inför uppdraget som jag de senaste åren tränat inför, för nu skedde det.
Plötsligt vände jag mig om, rusandes mot Jax som stod några meter bakom mig, kramandes om honom så hårt jag kunde.
"Jag skulle aldrig tro att jag skulle säga detta till någon, men jag älskar dig din bög, jag gör det faktiskt" sade jag övertygande, nästan sorgset, som att jag visste att jag inte skulle se honom igen.
Jag vände mig fort om, spurtandes ur cellen längs den mörka korridoren. Det är nu det gäller, det är nu jag dör, eller lever.
YOU ARE READING
DEFUSED || m.g
Fanfiction[...] "Madison, vi har samvete och vi har våra anledningar för det vi gjort. Jag har gjort jävligt fel, men det är lika mycket rätt som fel," svarade han lungt och drog henne tätt intill honom. Men det var sant, allt han gjort var så fel, men det...
