Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 12 - Denise

"Det är bara att ta för er", jag ler mot mamma som ställer ner klyftpotatisen på bordet. Hon har gjort kyckling till och bearnaisesås, min favorit.

Vi har precis satt oss vid matbordet, jag har dock hunnit visa Noel runt en snabbis i huset. Inte för att det är så stort egentligen men varför inte liksom.

"Tack", jag ler lite mot Noel som räcker en gaffel åt mig så jag kan ta åt mig av kycklingen. Bordet i köket är som en rektangel, jag och Noel sitter på ena långsidan mittemot mamma och pappa medan Ängla sitter vid kortsidan.

"Så ni går i samma skola alltså", det var mer som ett konstaterande, det mamma sa. Jag ser i ögonvrån att Noel gör likadant som mig, han nickar.

"Ja precis", han ler mot mamma. Han är vacker, det måste jag erkänna.

"Går du också samhäll som Denise?", frågar pappa och kliar sig lite i skäggstubben på hans haka. Han har inte hunnit raka sig sen mamma åkte in på sjukhuset, igen.

"Nej jag går ekonomi och läser juridik", förklarar han. Pappa nickar långsamt.

"Aha, är det mycket plugg?".

"Rätt så mycket, men jag klarar mig. Jag har alltid haft det rätt lätt i skolan", svarar Noel och pappa nickar åter igen.

"Utanför skolan då? Gör du nåt kul då?", fortsätter mamma fråga. Hur kunde jag inte förvänta mig att dom skulle förhöra honom, om hela hans liv. Det gör dom alltid...

"Jag hänger bara runt typ... Jag gör musik med några vänner", svarar Noel igen, och jag inser att han knappt berättat något om hela musik grejen för mig. Inte för att han behöver det... men ändå liksom. Bara på den där festen för någon vecka sen. Det var dock bara typ två meningar, när han förstod att jag visste om den här Hov1 grejen och det.

"Åh, vad kul? Har ni släppt något eller är det bara för skojs skull?", mamma verkar ganska intresserad. Men jag vet att det är eftersom hon hade ett 'band' typ, när hon gick i gymnasiet. Dom släppte aldrig något, men jag har fått se videos från när dom spelat på olika hemma fester och så. Dom var ganska duktiga faktiskt.

"Ehm jo vi släppte en låt för två veckor sen, knappt. Men vi har hållit på med musik långt innan det", svarar han. Mamma verkar nöja sig med svaret, eftersom hon inte frågor något mer om det.

Det här är rätt mysigt ändå, alla dom människor jag bryr mig mest om under ett och samma tak. Eller alltså... okej jag ska inte ens förneka att jag inte bryr mig om Noel. Jag vet att det är något han inte berättar för mig, och jag vill inte pressa honom liksom men jag vill att han ska veta om att han kan berätta allt för mig. Han kanske inte vill berätta för mig dock? Men då är det lugnt, I guess. Jag tänker ignorera att jag blev ledsen av tanken att han inte vill berätta.

"Men hur-", börjar pappa med jag avbryter honom, jag kommer inte klara av att dom ska sitta och förhöra honom.

"Inga mer frågor", jag kollar besvärat på honom, och vad han gör? Han skrattar, och det gör mamma och... Noel också.

Jag vänder huvudet lite mot honom men han ler bara mot mig. Varför rodnar jag? Varför i helvete rodnar jag? Jag himlar bara med ögonen innan jag fortsätter äta. Jag låter håret hänga lite över mitt ansikte för att dölja rodnaden.

Resten av middagen gick bra, vi pratade som normala människor och inte som några poliser som förhörde en tjuv. Det var mysigt som sagt, det var trevligt. Det kändes liksom bra, det var naturligt på något vänster.

"Okej ska vi ta och runda av?", frågar pappa. Ängla ligger i hans knä och sover, finaste.

Mamma nickar mot honom och säger att jag och Noel kan strunta i att duka av bordet. Vilket jag mer än gärna struntar i. Pappa går upp med Ängla till övervåningen för att natta henne medan mamma tar hand om disken. Jag får med Noel ut i hallen.