Problem är bara förnamnet

Bror?

Kapitel 11

Cameron laddade sin pistol lik så gjorde vi. Jag med gips kunde inte ladda den utan den var redan laddad.

Två bilar kom körandes emot oss. Vi riktade pistolerna emot bilarna. Dem svarta bilarna stannade framför oss. Rutorna på bilarna var tonade så man kunde inte se in. Dem stod cirka 7 meter ifrån oss. En dörr öppnades och efter det öppnades en efter en.

Ut ur förarsätet hoppade en kille i vår ålder ut.

"Look how we have here?" jag fnös.
"Ja se vilka vi har här" härmade jag honom. Jag har ingen aning om vilka det var.

"Ally det var länge sen" sa han. Jag kollade på honom. Han var lång och väldigt muskulös, tatueringar som alla gängmedlemmar har, hans hår var färgat till askblont för man kunde se den mörka utväxten, hans ögon var typ blågrå påminde en del av min mammas ögon.

"Jag vet inte vem du är" sa jag och skakade på huvudet. Cameron ger mig en blick som visar att han vet precis vilka dem är.
"Cameron har du inte berättat om mig" flinar han elakt.
"Låt det va" morrade han.
"Vem är han?" frågar jag Cameron istället men han totalt ignorera mig.

"Ja Cameron berätta vem jag är" flinar han.
"Eller vänta jag vill själv presentera mig för min lillasyster" sa han och flinade elakt emot Cameron.

Jag kollade oförstående på båda. Jag har ingen bror jag har alltid varit ensam barn. Jag gav Cameron en arg blick och kollade på killen som ska vara min bror. Jag kollade på honom med en kall blick.

"Vafan snackar du om?" röt jag. Han kollade på mig med förvånade men rofylld blick.
"Det jag säger är att du är min lillasyster och jag din storebror" jag fnös och vände mig emot Cameron.
"Visste du om det här?" han spände sina käkar och kollade på mig med ett stone face. Jag nickade emot honom och gav han en ledsam blick. Men den byttes direkt ut när jag kollade tillbaka på min" bror".

"Jag litar inte på dig" sa jag och gav han en kall blick.
"Jag förväntade mig inte det heller" flinade han.

"Så vad ska jag göra för att bevisa att jag faktiskt är din storebror" han kollade på mig med en mjuk blick.
"Jag vill ha ett DNA bevis på det" svarade jag enkelt.
Han nickade "Det går att ordna men jag behöver hår ifrån dig". Jag nickade.

En kille hoppade ur ena bilen och höll ute händerna som att visa att han inte ville någon illa.

"Ni kan lägga ner pistolerna vi är inte här för att ta henne eller döda någon av er" sa min bror som fortfarande inte har fått veta namnet på.

Killen som hade hoppat ur bilen kom fram med en tom liten plastgrej. Det låg en topps i den.

Min bror tog ett par steg fram emot mig men Cameron drog mig snabbt tillbaka.

"Som sagt jag ska bara ha DNA ifrån henne så att jag kan bevisa att jag faktiskt är hennes bror" Cameron muttrade något men släppte mig.

Jag gick fram dem sista stegen emot han. Han log ett snett leende. Han drog fram topsen.

"Gapa" sa han och jag öppnade munnen och han körde runt topsen i munnen vilket kändes fett konstigt.

Han la ner topsen och kollade på mig. Han drog sin hand emot mitt huvud och jag kollade konstigt på honom. Han tog tag i ett av mina hårstrån om drog snabbt bort det.

"Jävlar var långt hår du har då" muttrade han samtidigt han la i de i påsen.

"Jag ska göra samma sak på mig och sen får vi reda på om vi verkligen är syskon" sa han och jag nickade.