Short stories/ One shots

Virus (SVENSKA)

*samma som föregående kapitel*

Hon smällde kroppen på det splitternya bordet, vilket fick männen vid det att dra efter andan och slänga ur sig flera klagomål och svordomar. En av männen böjde sig över armstödet på sin stol och lät innehållet i hans mage tömmas ut på golvet. Hon grimaserade åt hans vätskor, hon mindes tydligt den blodiga steken han slukat bara en timme tidigare. Resten av männen satt tyst. Deras ögon fästa vid liket.

Det ruttnande köttet på kroppen utlöste en doft som skulle kunnas beskrivas som många olika saker. Men hon bestämde sig för ordet "fruktansvärt".

"Så, när ska ni lata-ars-lama-arslen göra något åt det här jävla viruset?" frågade hon samtidigt som hon satte sig i en tom stol. Hennes skitiga kängor hamnade på bordet, ynka centimetrar från liket. Männen mumlade något svar som lät avförande och ynkligt. Hon hånskrattade åt dem. Det var inte bra nog. "Okej, se här, jag vet att ni är försiktiga med varje jävla beslut ni tar, men ser ni inte det här? Det bokstavligt talat äter sina offer levande!" En av männen spydde, samma som förut. Hon kunde inte riktigt klandra honom. Synen av ett ruttnande, halvätet lik var redan dömt att få åtminstone en reaktion av den sorten. Den enda anledningen till varför hon var likgiltig till det hela, var på grund av att hon träffade på det varje dag. Det hade ju ändå gått nästan femton år.

"Vi håller på att leta efter ett sätt att stoppa det," mumlade en av männen efter en stund. Han fick än ett hånskratt från henne. Hon slog sin knutna näve i bordet, vilket fick varenda en av dem att hoppa högt. Även kroppen verkade hoppa till.

"Ni tänker inte riktigt så fort som ni borde," morrade hon lågt. Efter att ha tagit sin tid att glo ont på var och en av männen, stod hon upp. Hon sträckte sina armar högt över huvudet, belåtet suckande efter att knutarna i hennes rygg högljutt knastrade till rätta. Männen stirrade på henne, kanske i förundran, kanske i rädsla. Hon brydde sig inte riktigt vad de tyckte. Bindningen på kroppen togs snabbt bort, vilket lät armarna och benen ramla ut som på en sjöstjärna. Förhoppningsvis stänkte rutten-vätskan på männen.

"Jahapp. Nu tänker jag dra. Ni borde fixa den här jävla skiten innan jag är tillbaka. Ge det en vecka eller två," sa hon högt och började marschera ut ur rummet. En av männen stoppade henne genom att fort stå upp, så fort att hans stol föll till golvet med ett stort brak.

"Vet du vad, att vara det du är rättfärdigar inte hur ohyfsat du beter dig framför statsministern!" utropade han med en gäll röst. Hon sneglade över axeln och såg statsministern nicka ursinnigt, ansiktet blekt som ett lakan och andedräkten antagligen stinkande av spya. Hon gav dem ett hotfullt, vasstandat leende. Några av dem ryckte till vid synen.

"Jag bryr mig inte."