DEPRESSION

Kapitel 95 | soppan

Att vakna upp på sjukhuset är som att vakna upp från en grav
Lika hemsk mår man
Lika förstörd är man
Lika illamående är man

Jag spyr
Det ser ut som en enda jävla soppa på golvet
Jag börjar gråta
Jag känner mig bara så hemsk, smutsig och vidrig

Jag ställer mig upp på golvet på andra sidan om sängen
Där det inte är en soppa
Jag ser ner på mina fötter
Tar försiktiga steg fram till fönstret

Jag tittar ur för ett ögonblick
Sen vänder jag mig mot väggen
Knyter knytnäven och spänner hårt
1... 2... 3 gånger slår jag i väggen

Sen tar jag andra handen
Jag kollar på den
Känner vreden komma och bankar knytnäven i väggen
En sjuksköterska knackar på dörren och frågar om allt är som det ska
Jag mumlar ett nej

Hon kommer in och kollar först på soppan på golvet
Jag kollar ut genom fönstret och känner mig dum i huvudet
"Det är okej, jag hämtar en hink och en trasa och torkar upp den här röran", säger hon
"Mm", mumlar jag
Hon går fram till mig

Tittar ner på mina händer och sen upp på mig igen
Hennes blick är seriös
"Vad har du gjort då...", frågar hon lugnt
"Jag blev arg", säger jag utan att möta hennes blick
"På dig själv?", frågar hon och försöker få ögonkontakt

"Ja...", säger jag tyst
"Behöver jag  hämta någon som kan prata om aggressions problem?", frågar hon
"NEJ!", säger jag bestämt och kollar in i hennes ögon
Dem är ljusblåa

Jag ser att hon inte menar något illa
"Jag vill dig bara väl... Men jag kommer strax tillbaka", säger hon och lägger sin hand på min axel
Sen går hon

Jag går försiktigt till mina saker och tar fram mitt ciggpaket
Sedan går jag mot fönstret igen och öppnar det lite
Tänder en cigg
Andas in och andas ut röken

Det känns lugnade
Mycket lugnande
Jag försvinner bort i mina tankar
Till en plats där Kai är
Min fina älskade Kai...

Fy fan
Jag har inte alls varit schysst mot honom sedan han lämnade...
Jag önska han var här
Allt skulle vara så mycket bättre om han var här
Jag saknar honom verkligen
Jag har försökt glömma honom...

Men innerst inne så är han där och jag vill bara skrika
Dörren bakom mig öppnas och jag kommer tillbaka till verkligheten
Bort från mina tankar...

"Men vad gör du!", skriker hon ut och hennes ansikte förändras från att vara snällt till att vara argt
"Förlåt... Jag tänkte inte på att man inte få röka här", säger jag och släcker den och lägger ner den i mitt ciggpaket
"Så får du aldrig göra igen! Du kan bli utslängd på direkten", säger hon och tar mitt ciggpaket
"Mm förlåt", mumlar jag
"Du får tillbaks det när du lämnar sjukhuset i morgon", säger hon och lägger ner ciggpaketet i fickan

Jag rycker på axlarna och sätter mig i sängen
"Du borde gå till matsalen och äta något", säger hon medan hon städar upp soppan på golvet
"Varför då?", frågar jag
"Du behöver näring, speciellt nu när du spytt, din kropp behöver kolhydrater för att få energi", säger hon
"Jaha... Jaja, okej", säger jag och reser mig upp

Hon fortsätter att städa upp och jag går ut genom dörren
Helt tyst utan att någon säger något
Det är alldeles tomt i korridoren
Men sen ser jag en gammal man med en rullator
Han går försiktigt med rullatorn
Jag tycker synd om honom, han ser så sliten och trött ut
Jag vill aldrig bli gammal