DEPRESSION

Kapitel 100 | gone

På bussen luktar det blöt hund och svett
Det har regnat hela dagen
Snön på backen blir till vatten
Allt smälter
Jag trycker på stop knappen

Jag går av bussen och iväg till en bostad
Lägenheter överallt
Jag går bort till den blåa konteinern
Jag ska möta upp en snubbe som kallas räven
Han kallas för räven eftersom han är ginger och listig som en räv 

Såklart är han längre än mig
Han kommer fram från en skugga
Händerna i fickorna
Jag nickar till honom
Han nickar tillbaks

Jag tar fram pengarna
Han tar fram ett ciggpaket
Marlboro
Red
Det är bra det

"Anmäler du mig är du dödens", säger han i örat på mig
Jag hinner inte svara innan han är borta i skuggorna igen
Jag lämnar platsen och går iväg

Mörkret faller sakta över himlen
Jag köpte en sub på subway förut
Det fick mig att tänka på Kai...
Tänk hur många veckor sen det var...

Jag saknar hans vackra ansikte
Hans läppar mot mina
Hans händer på min kropp
Hans leende som muntrade upp mig i dem mörkaste stunderna
Hela han

Jag tänder en cigg och lutar mig mot balkongräcket
Regnet faller ner mot marken och ljudet låter smattrande högt

Jag hade kvar hans extra nyckel till lägenheten
Den luktade fortfarande honom...
Hans katt Lucifer var hos en granne
Den lillen saknar jag också

Jag röker upp det sista av ciggen och släcker den
Jag går in i sovrummet
Lägger mig i sängen
Jag lindar in mig i täcket
Doften av honom kryper in i näshåren
En tår och jag somnar...

——————————————————-

Nästa dag

Vattnet är varmt i badkaret
Värmen omringar mig
Jag häller i lite såpa
Jag skapar bubblor och skum
Kais badanka får också vara med
Det blir ett skumkrig och hela golvet blir blött och fullt med skum och bubblor

När jag badat klart gör jag rent badrummet och inom kort är det torrt och inte längre en massa skum överallt
Jag försöker ringa Noah men han svarar inte
Han är nog arg på mig...

Jag lämnar lägenheten
I ett tyst farväl så går jag min väg
Bussen stannar och jag stiger på
Jag undrar om någon från skolan undrar vart jag är
Det känns som alla glömt mig

Bussen stannar och jag går av
Jag går bort till Noahs hus
Det ser tomt och öde ut
Jag knackar på
Inget svar
Men tillslut hör jag några fotsteg

Noahs mamma öppnar dörren
Hon kollar på mg med en skräck i blicken
Men inte en sån skräck som i att hon ser ett monster
Utan en sån skräck som i SHIT DU LEVER

Jag hinner inte säga något alls
Hennes armar bara omfamnar mig
Hon håller mig hårt
Släpper
Tittar mig i ögonen

Hennes blick är skarp
Jag stelnar till som en sten när hon säger dem tre orden
"Noah är borta..."

**
Hej! Vill bara säga att det här är slutet på den här boken... Men va inte oroliga! En del två finns ute, den heter LOS[V]ER så det är bara att ta o läsa den om du vill. Så följ mig och lägg till uppföljaren i ditt bibliotek :)

//Tony Söder