Cassandra Black

Kapitel 3

Det första jag känner när jag vaknade var att jag hade svinont i huvudet, när jag rörde på resten av kroppen kändes den helt mör, jag var öm precis överallt, och huvudets smärta dunkade i takt till mina hjärtslag. Jag låg där och bara blundade, tänkte att j*vlar vad mycket spö dom gav mig i skolan igår. Men, så kommer jag ihåg gårdagen, och reser mig upp i ett ryck, vart var jag? Runt omkring mig låg en tät luft, som om det regnat. Men det luktade starkt av något. Något som jag inte kunde sätta fingret på, och jag var bombsäker på att jag inte var kvar i den skog där blixten slog ner. Eller? Jag ryckte till, jag hörde en gren som knakade, nån iakttog mig. Jag skulle precis vända mig om, när en ilande smärta uppstod i huvudet, och allt blev svart.
***
Jag vaknade upp, igen. Det var mörkt, förutom ett sken som kom in genom ett litet, smutsigt fönster. Jag tittade mig omkring, betongväggar, galler, var jag i en fängelsecell?! Varför då?? Jag har väl inte gjort något. Jag kokade inombords, när jag hörde steg i hallen, när den lilla flickan blev synlig kastade jag mig mot gallret och skrek
-SLÄPP UT MIG!! Flickan hoppar förskräckt bakåt, och se ut som hon ska börja gråta. Jag blir arg, varför gråter hon?
-DET ÄR FAKTISKT INTE DU SOM ÄR INSTÄNGD, skriker jag med all min kraft. Sen viker säg benen och jag börjar storgråta, jag kan inge rå för det. Det har ju hänt så mycket på senaste tiden. Flickan tittade på mig med stora ögon. Sedan hördes massa steg i trappan,
-Gjorde hon er illa ers höghet? Frågar en av vakterna som har kommit. Jaha hon är en kunglighet, tänker jag undertiden den andra vakten kommer emot mig med en piska. Jag blundar, och väntar på slaget, skäms över att jag grät.
-VÄNTA! Hör jag hur en stark men späd röst säger. Jag tittar upp, det är flickan som ropar.
-Hon gjorde mig inte illa, jag blev bara rädd, jag var inte beredd på att hon skulle vara där. Säger hon.
-Vem är hon? Frågar flickan nyfiket.
-Cassandra Black, dotter till drottning Teodora Black. Jag tittar på dom och ska precis säga att min mamma inte alls heter Teodora! När jag ser att flickan ser osäker ut.
-Är ni säkra? Frågar hon försiktigt.
-Ja, helt säkra, hon är omgiven av mörk magi.
-VAD DILLAR NI OM?? JAG ÄR INTE DOTTER TILL NÅGON JÄVLA TEODORA!! Avbryter jag. Vakterna rycker till, och gör piskorna redo.
-LÅT HENNE VARA SA JAG!! Det var flickan som skrek.
-Ursäkta mig, men vem är du? Säger jag spydigt.
-Hur skulle det vara med ett tack först? Frågar flickan kyligt.
-Jag är inte skyldig dig något, jag känner inte ens dig, svarar jag med samma kyla.
-Vakter, vi går nu, säger hon kyligt. Och så går hon. En av vakterna tar ett hotfullt steg närmre mig när jag hör flickan
-NU!!! Och dom lämnar rummet.