Cassandra Black

Kapitel 6

Jag kastas tillbaka till en Eleonora som stirrar chockat på mig.
-Vad hände??
-Ja...Jag... vet inte!! Jag hörde min mamma...
-VA?!! Men din mamma är ju borta?!!
-Jag vet, men, hon sa något om att välja kraft!
-Det låter ju...
-Jaja, jag vet hur det låter men du kan tro att jag är galen om du vill, fräste jag. Eleonora ser chockat på mig, men hämtar sig snabbt. Hon ger mig en kram och säger:
-Förlåt, jag vet att detta är mer nytt för dig än för mig, men jag vet inte hur jag ska vara med dig. Jag tar ett djupt andetag
-Förlåt jag med, du har varit så snäll mot mig och jag har varit så oschysst mot dig. Vi kramas en gång till och sedan måste hon gå och äta.
***
Eleonora brukade komma till mig varje dag, och vi gjorde det vi kunde mellan gallrens spjälor. Vi övade även magi med mina krafter, men det var tufft i cellen för att den var gjord för att försvaga mina krafter. Men en dag sa hon något som gjorde att jag blev helt paff.
-Vill du följa med till lunchen?
-Va? Sa jag och sken upp, men sedan mörknade jag:
-Dom skulle aldrig tillåta Teodoras dotter att äta lunch med prinsessan...
-Men om jag säger att jag pratat med mamma och hon litar på mitt omdöme om dig.
-SERIÖST?!!!!
-JA!! Jag blev så himla glad, men först skulle jag ta ett bad och få på mig nya kläder. Sedan var det dags för middag. När jag kom in ryggande tjänstefolket undan, den ända som hälsade mig varmt för Drottning Eve, Eleonoras mamma. Jag nigde mot henne och vi blev satts till bords. Maten var jättegod, men skulle varit godare, om inte kungen bevakat varenda rörelse jag tog och vakterna också stirrade på mig. Jag tappade besticken flera gånger och en gång slapp ett fan ut ur min mun, och då skämdes jag nästan ihjäl. När måltiden var slut skyndade mig från bordet och slapp ut ett förlåt, sedan skyndade jag mig till med cell. Jag kunde höra vakterna jaga mig, dom trodde väl jag skulle sätta eld på slottet. Sen låste de cellen efter mig.
***
Efter en stund kom Drottning Eve, hon log mot mig och fingrade på en nyckel.
-Min dotter litar på mig, och det gör jag med, jag förstår att det har varit jobbigt att bli behandlade som mördare. Men jag tänkte att du ville ha ett eget rum? Jag tittade på henne med stora ögon innan jag kom på mig själv.
-Ja, tack, förlåt, tack, det skulle vara så skönt, tack tack tack! Sa jag och rodnade.