Så långt bort, men ändå så nära! - The Fooo (Oscar Enestad)

Farväl {Kapitel 21}

~Sofies Perspektiv~

Jag följde Elina med blicken och hon klev på en buss, vilken tur att hon inte såg oss. Jag orkar inte med något mer dåligt idag. Nu ska jag njuta av dagen med Oscar och strunta i alla idioter som är runt oss.

Vi gick till första fika stället vi hittade och jag beställde bara en smoothie, Oscar beställde också en smoothie och en macka. När vi hade ätit klart började vi gå runt i alla affärer som fanns och bara hade det mysigt.

(Nu hoppar jag fram 3 dagar, förlåt för jag hoppar så mycket, är det jobbigt? kommentera och säg om det är jobbigt :))

~Erikas Perspektiv~

Sofie och Oscar stog nu i hallen med alla deras väskor... redo att gå. Jag gick fram och kramade Sofie. "Jag älskar dig Sofie! Ha det bra nu och hoppas pappa ändrar sig" sa jag och jag hörde små snyftingar "Jag älskar dig också." va det ändå hon sa. Jag släppte kramen och gick och kramade Oscar. Jag viskade "Ta hand om henne. på något sätt. Nicklas får inte förstöra det fina ni har" han nickade och jag log för mig själv.

~Sofies Perspektiv~

Vi hade precis kommit till tågsationen och tåget började rulla in. Vi gick på tåget och satte oss i ett tomt fyra säte. Vi la väskorna på två av säterna och satte oss på dom andra. Jag la mitt huvud mot Oscars axel. "Jag kommer sakna dig så mycket Oscar" sa jag och en tår föll ner från min kind. "Jag kommer sakna dig också" svarade han och jag kollade upp på han. Jag plaserade mina läppar mjukt mot hans. "Jag älskar dig" "Jag älskar dig också" Flera tårar föll ner från min kind och Oscar torkade bort dom, en efter en med sin tumme. "Snälla gråt inte. Det kommer ordna sig" sa han lugnande och jag kollade på han och sa "Nej det kommer det inte. Pappa är en idiot" "Inrest inne älskar han dig, han behöver bara lite hjälp för att komma på det, och när han har kommit på det kommer han ändra sig och allt kommer bli bra" sa han jag svarade inte, han har nog rätt... förhoppningsvis. Han lutade sig fram mot mig och la sina armar runt mig. Jag la mitt huvud mot hans bröst och han pussade mig på huvudet. Vi hade bara några timmar kvar tillsammans...

************************************************************************************************'

Vi är framme i Stockholm om 40 minuter. 40 minuter kvar med min älskling. 30 minuter kvar. 20 minuter kvar. 10 minuter kvar. 5 minuter kvar. Tiden bara flög iväg. "Nästa station Stockholm central." (A/N: Vet inte om dom säger så men aja, nu gör dom det.) Jag började gråta och jag såg hur Oscars ögon glänste av tårarar också. Jag pressade mina läppar mot hans och kyssen över gick till hångel.

Vi avbröt hånglet, tog våra väskor och gick av tåget. Jag såg pappa stå och vänta på mig vid bilen. Han kanske är nykter idag då, för annars får han ju inte köra... jag kanske kan få han på andra tankar. Jag slängde mig i Oscars famn "Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, glöm aldrig det!" viskade jag i Oscars öra och han viskade tillbaka "Jag älskar dig också!" Jag kände tårarna rinna över igen och Oscar började också gråta. Jag såg pappa gå mot oss och när han kom fram till oss kände jag en stark doft av sprit. nähe, inte nykter idag heller. Jag pussade Oscar snabbt på läpparna och sen drog pappa bort mig.

Pappa tog ett hårt grepp om min arm och jag gick baklänges och kollade på Oscar.

~Oscars Perspektiv~

Jag stog kvar och kollade på när min älskling gick längre och längre bort från mig. Mitt hjärta krossades... När Nicklas hade satt Sofie i baksätet och satt sig i passagerarsätet körde bilen iväg. Jag tog upp mina väskor och började gå hem åt.

När jag va hemma och tagit av mina skor hörde jag skratt från vardagsrummet, jag lämnade väskorna i hallen och gick till skratten. Där satt Felix, Ogge och Omar och spelade FIFA. När dom såg mitt ledsna ansikte slutade dom genast skratta och sprang fram och gav mig en grupp kram. Vi trillade ner på golvet och låg nu och kramades i en hög.

När vi reste oss upp sa Ogge "Din mamma har gjort spagetti bolognese, hon är inte hemma nu, dina föräldrar är hos Johanna, dom tyckte att vi behövde ha en grabbkväll för att muntra upp dig lite" Jag försökte le lite men leende kändes så fake, jag kan inte le utan Sofie. Jag är glad att grabbarna är här, för jag skulle inte vilja vara själv ikväll... "Kom vi går och äter" sa Omar och jag nickade. Vi satte oss vid matbordet och började äta.

"Kan vi inte gå ut till stan en runda sen? klockan är ju trots allt bara ett." frågade Felix, jag va inte så sugen på att gå ut och träffa folk.. men det kanske är bättre än att sitta här och ruttna... Jag nickade och det gjorde dom andra också.

~Sofies Perspektiv~

När jag kom hem sprang jag direkt in till Antons rum och där satt han och Hanna och pratade. När hanna fick syn på mig sprang hon fram och kramade mig. "Anton messade mig och sa att du skulle komma hem nu så jag ville vara här och muntra upp dig lite" sa hon och jag svarade "Tack" Vi släppte kramen och jag gick fram till Anton och gav han en kram också. Vi satte oss på Antons säng och Hanna sa "Kom vi går till stan! Lite shopping får alltid dig på bättre humör." jag mumlade något tyst för mig själv, jag vet inte äns själv vad jag sa "Okej.." mumlade jag fram till slut. Vi gick in på mitt rum och jag bytte om.

"Kom nu tjejen!" sa Hanna uppmuntrande och log, jag försökte le tillbaka. Hon sträckte ut sin hand och jag tog tag i den. "Nu ska vi ha roligt, en tjejdag, bara du och jag" sa hon och jag log som svar. Hon får mig alltid på bättre humör. Vi sa till pappa att vi skulle gå ut till stan men han skulle tydligen med. Han trodde jag skulle träffa Oscar så han skulle gå på avstånd från oss, men tillräckligt nära så han såg vad vi gjorde. Asså jag är som en fånge...

***************************************************************************************

När vi hade kommit fram till stan såg jag Oscar, Felix, Omar och Ogge komma gåendes på andra sidan gatan. Om pappa inte va här skulle jag redan ha sprungit fram till dom. Jag fick ögonkontakt med Oscar och jag kände tårarna börja rinna ner för mina kinder igen. Jag klarar inte av att se honom men inte få gå fram till honom... jag behöver han nära mig... vid min sida men jag får inte ha han nära mig... och det gör så fruktansvärt ont... det går inte att förklara min smärta... mitt hjärta är krossat. Jag kollade bak på pappa och han hade sett killarna. Han kollade på mig och han såg smärtan i mina ögon och han började skratta. Hanna hade också sätt killarna. Hon vände sig mot mig och drog in mig i en kram. Detta går inte.. Dom hade stannat och vi hade stannat. Jag fick ögonkontakt med Oscar igen och pappa skrattade fortfarande. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag såg att Oscar också grät. Jag kan inte se han ledsen.. Jag sprang där ifrån, sprang och sprang tills mina ben inte orkade mer... Hur fan ska jag klara mig utan Oscar?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej! kommentera och rösta så är du snäll Puss puss! :*