»f.s« All That Matters

Kapitel 50 Felix

2017-12-13 02:01

Jag vaknar då Alina slår mig på armen innan hon trycker på läkarknappen. Det dröjer inte länge förrän Sara kommer in genom dörren och ser på oss. Jag reser mig upp och Alina kvider om och om igen av smärta.

"Då bär det väl av mot operationssalen så fixar vi det här på en gång." Säger Sara och kopplar ur droppet ur Alinas arm. Hon tar tag i sänggaveln och rullar den mot dörren och jag följer efter utan ett ord. Jag vet inte hur jag ska bete mig och jag vet inte vad jag ska göra.

"Felix." Jag tittar på en av sköterskorna som går bredvid mig och jag nickar lätt innan min blick faller på Alina igen. Jag hatar att se henne lida och det är nog det enda hon gör just nu. "Oroa dig inte. Sara ska förbereda Alina och byta om själv och du ska få kläder du också. Här följ med in här. Du får vara med därinne sedan." Jag nickar mot sköterskan och hon visar mig in i ett rum. Hon tar fram en mössa och en dräkt som hon ger till mig.

"Ta av dig ringen du har där också." Säger hon och pekar på förlovningsringen på mitt finger. Jag tittar ner på den en stund innan jag börjar snurra lätt på den och efter många om och men får jag av mig den.

"Var kan jag lägga den?" Frågar jag och ser mig omkring i det lilla rummet. Hon pekar på en låda med kodlås. Hon trycker in fyra siffror och den öppnas. Jag lägger in ringen och börjar klä på mig de blåa kläderna. Hon ber mig tvätta händerna medan hon själv stoppar in håret i en mössa. Jag tvättar händerna och väntar på henne innan hon drar på sig handskar och öppnar en dörr på insidan av rummet. Vi går in i en sal full med blåklädda människor och massor av verktyg. Alinas kropp från brösten och nedåt finns också synligt för mig. Hon har dock små dukar över hela kroppen förutom runt just magen. Sköterskan visar mig till bakom en duk som skiljer Alinas huvud från resten av kroppen och jag möter direkt hennes skräckslagna blick som dock lugnar ner sig lite när hon ser mig.

"Hej älskling." Viskar jag och tar tag i hennes hand. Hon ler ett slött leende innan hon vänder bort blicken lite och sedan tittar tillbaka på mig.

"Vi börjar på en gång så var beredd på en lite smått obehaglig känsla i magen och säg till om det gör ont." Säger en läkare från andra sidan skynket. Jag håller blicken kvar i Alinas ögon medan jag hör läkarna prata om vad de ska göra. Begreppen de använder är dock obegripliga för mig. Jag förstår inte alls vad de pratar om, men de förstår varandra och det är väl det viktiga? Alina klämmer min hand medan jag försöker förstå vad det är läkarna pratar om.

"Välkommen till världen bebis A. Andningsstöd." Jag blir direkt livrädd när jag hör ordet och jag ser hur ett par tårar rinner nerför Alinas kinder. Jag måste visa mig stark för henne och kan inte visa hur jag själv känner.

"02:29." Säger en annan röst.

Jag hyschar Alina och drar handen över hennes panna och kinder medan jag väntar på besked om den andra bebisen.

"Välkommen till världen bebis B. Samma här." Ingen av bebisarna skrek, så jag antar att ingen av dem mådde bra.

"02:32." Säger rösten som berättar tiden.

Alina snyftar högt och snart kommer en sköterska och ställer sig mittemot mig bredvid Alina.

"De kommer bli bra, ni behöver inte oroa er. De stannar på sjukhuset ett tag tills vi vet att de mår bra, men ni får träffa dem när vi är färdiga här. Sara syr igen dig nu." Säger sköterskan och Alina nickar försiktigt medan jag försöker torka hennes tårar. "De får lite hjälp med andningen bara och ni kommer få gå bort till neonatalavdelningen och träffa dem. De kommer klara sig."

"Vad blev det?" Frågar jag och känner hur min röst är svag. På film brukar man få veta det direkt.

"Jag vet inte säkert. Vi fick inget besked." Säger hon och ler ursäktande innan hon försvinner iväg.

"Det är klart här. Ni kan sänka skynket." Hör jag Saras röst säga efter vad som känns som en evighet. Jag tittar på sköterskan medan hon sänker skynket och vi ser alla läkare som är på väg ut.

"Felix, följ med mig så går vi och byter om igen." Säger samma sköterska som jag kom in med.

"Jag kommer snart älskling, så går vi och träffar dem." Säger jag och kysser Alina. Hon nickar och jag går till sköterskan och hon stänger igen dörren efter mig och de andra. Jag drar av mig kläderna och försöker ignorera blodet som klär flera av läkarnas dräkter.

"Du kan slänga kläderna här." Säger sköterskan och pekar på en soptunna vid väggen. Jag nickar innan jag gör som hon säger. Hon låser upp förvaringsskåpet och jag trycker på mig ringen igen.

"Den ser dyr ut." Säger hon och jag tittar på ringen innan jag vänder mot dörren.

"Hur kommer jag till Alina?" Frågar jag.

"Det är rummet bredvid. Knacka på så öppnar någon." Jag nickar innan jag öppnar dörren och går ut. Jag knackar på dörren och den öppnas av Sara som rullar ut Alina i sin säng. Jag tar tag i kanten på sängen och vi går alla tre mot neonatalavdelningen.

"Det här är erat rum tills vidare." Säger Sara och gör en gest in i ett stort, vitt rum med en ganska bred säng och en garderob. Vid sidan om sängen står en ganska bred plastsäng med genomskinliga kanter. Jag går fram till den och tittar ner på våra barn i förhoppningen att kunna se om vi fått döttrar eller söner. De söta små liven ligger nakna med endast blöja. De är små, väldigt små. Alldeles för små.

"Vad små." Säger Alina som lyckats se in i sängen. Jag känner hur min kind blir blöt och jag drar handen under ögat för att känna att jag gråter.

"Pojkar." Säger Sara och jag tittar mot henne. Hon pekar på två små skyltar över sängen där det står skrivet att det är just pojkar.

"Collin och Charlie." Säger Alina och lägger huvudet på sned medan hennes tårar börjar rinna igen.

"Collin och Charlie." Viskar jag.

"Välkomna Collin och Charlie! Den trettonde december föddes våra tvillingar. Collin 02:29 och Charlie 02:32. 2210 gram och 45 cm respektive 2357 gram och 45 centimeter. Stolta föräldrar är Alina Forsell och Felix Sandman."

-

Uppföljare: can't give up on love

*Redigerad*

20/8-14