Två simpla år?

VARFÖR!?!?

Ja, det är precis min fråga! Varför!? Varför ska livet vara som det är... Eller Nej, låt mig omformulera mig; hur ska livet vara och varför är det inte så!?

Fast det är klart, om man inte vet hur livet ska se ut, så vet man ju inte hur det ska levas, så det betyder att man inte vet någonting om hur livet är uppbyggt, varför det finns och hur det kommer sig att det finns - förstår du?

Just medan jag ligger och funderar här på min säng så hör jag en tallrik slås sönder. Ett slag, sedan ett skrik, och efter det ett slag, sen ett till och efter det ett till!

Jag kan se det framför mig; mamma och pappa börjar bråka (eller diskutera som de vill få det att verka som) mamma kastar en tallrik, pappa blir arg och slår henne, men hon är inte sen på att slå tillbaka... Snart kommer de slagen förvandlas till kramar och så kommer de att ligga ner på marken och kramas gråtandes! Viska att 'de är så ledsna' till varandra och sedan kyssas. Jag vet att det är helt sjukt och att de hör hemma på dårhus båda två, men, men, de ger mig mat, dryck och tak över huvudet.

Förr brukade de komma upp till mig och fråga om jag hörde något, om jag undrar över något, eller bara försäkra sig om att jag mådde bra. De gör inte det längre, det var ett tag sen man kunde känna kärlek från de där två.. Skulle inte förvåna mig om de tror att jag har flyttat ifrån den här helveteshålan. Men, icke! För här är jag fast i minst ett år till!!

Fast det är klart, om jag kan hitta på en flyktväg... så kanske jag kan flytta till min moster och då..!

Kurr...!

Jag är hungrig.

Men jag måste vänta.

Nu har det gått några timmar och jag känner att det borde vara lugnt, jag har inte hört några röster på ett tag, så kusten är troligtvis klar. Men precis när väl vågar sticka ut huvudet ur dörröppningen så hör jag ett ljudligt gnäll utom dess like! Det låter lite som en ledsen kamel... Jag kutar in i mammas och pappas rum där tjutet kommit ifrån, så ser jag hur mamma sitter med hennes långa turkosa oborstade hår och gnäller tyst, men på samma gång så ljudligt!

Vänta, så jag turkosa hår!? Hennes brukar vara rödblont!

"Va fan har du gjort!?" Jag står och ser chockat på när mamma lyfter sitt huvud för att se mig i ögonen.

"Svär inte Anastasia!" svarar hon halvhjärtat.

"Men Hilda, vad i helvete har du gjort med ditt hår!?!?" Nej, jag använder inte 'mamma' och 'pappa' när jag tilltalar mina föräldrar. Den formaliteten är något de inte kommer att få lyckan att höra på ett bra tag framöver (troligtvis aldrig!)

"Vad var det jag precis sa lilla Ana? De som är minderåriga svär FÖR FAN INTE I MITT HUS!!!" Hon ställer sig upp för att gå fram och slå mig.

Men allt som jag förmår mig till att göra är att släppa ut ett bittert skratt. Vilket orsakar att hon stannar mitt i en rörelse, inte för att det var meningen. Men hon verker ha glömt vad hon tänkt göra.

"Sa du precis att de som svär inte får vara minderåriga!?" Mitt tysta skratt och ironin i det hela gör mig arg. "Jag är 18 år "mamma"!! 18 ÅR, JAG ÄR FAN INGET BARN LÄNGRE!!"

Anledningen till att jag säger mamma just den här gången är för att jag vill få henne att känna riktig skuld. Förklaringen till att jag slutade kalla henne mamma och pappa, ja, pappa är för att de sa att de inte ville att jag skulle använda det i deras vänners närhet då de var väldigt unga när de fick mig. Men på senare år vill de inget hellre än att jag ska kalla de 'mina föräldrar' och alla andra saker som tillhör det. Men det kommer knappast att ske!

Hilda tittar förvånat på mig;

"18 år säger du?"

"JA 18, DITT ENDA BARN ÄR 18 ÅR GAMMALT! JAG FYLLER ÅR SAMMA DATUM VARJE ÅR!! SAMMA JÄVLA DATUM!"

"Oj! Hade du en trevlig födelsedag?"

"Det var allt jag behövde höra. Jag sticker."

"Hej då, älskling!"

Det känns som om jag kommer att spy! Hon äcklar mig.

Jag springer ner för trappan stoppar ner fötterna i kängorna, grabbar tag i min jacka. Men när jag kommit ut upptäcker jag att jag glömt både mössan och vantarna, som tur är så fick jag med halsduken i alla fall!

Det är svinkallt ute. Så den lyckan varade inte länge...

Jag brukar älska vintern, men det här är förjävligt.

Januari som ändå brukar funka!

Fan, jag måste ha något varmt att dricka!

Jag går till stans största fik, inte för att det är så stort, men deras choklad 'is to die for' som min bästa vän skulle förklara det hela... Ååhh vad jag skulle behöva henne nu! Hon är den enda som förstår min 'föräldrasituation'. Hon har inte haft den lättaste uppväxt hon heller... Inte för att den är lik min överhuvudtaget, men vi har ett band på något vis. Som de flesta bästa vänner, men du fattar!

Men nu sitter jag här och lyssnar på de vagt surrande elementen i det halvt upplysta fiket med en kopp varm choklad och en liten munk.

Ensam.

Eller, det beror ju på hur man ser det, det är ju inte tomt på fik.. fike..

WOW!

VEM är det!?

Jag kan känna den dramatiska vindpusten direkt när han tar första steget in genom den stora dörren som gör att mina röda lockar blåser sakta. Eller som mina tankar flyger omkring just nu så skulle han lika gärna kunnat rida in på en vit hingst med håret fladdrande och, och... jaa, jag tror du fattar poängen!

Han titta hitåt.

Eller hur?

Gjorde han det?

Han gjorde det.

Det känns som om mina knän ska ge vika, och jag sitter ner!

Det här är INTE bra!!

Jag måste härifrån, eller det kanske inte behövs... Han kanske sätter sig låångt ifrån? Då borde det vara lungt, eller?

Vad är det här!?!?

Jag skojar inte, jag kommer få seriös panik! Vad är det här??

Antar att det är kärlek vid första.. NEJ! Jag tvingas avbryta min egen tanke.

Sånt här händer inte mig!

Okej. Dörren ligger precis åt vänster om mig. knappt 2 meter! Fan. Jag har varken ätit eller druckit upp än. Och fan heller att jag tänker slösa mina pengar på något jag inte använder. Skit, det betyder att jag måste sitta kvar.

Vänta, var har jag har sett honom innan?

Stan är ändå inte såå stor...

Men men, nu är han borta, jag tror bara att det var en engångshändelse!

Eller, det är vad jag hoppas på i alla fall!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Hej... eller något i den stilen... jag är inget bra på det här... såå ENJOY!! (hoppas ni inte tycker att den är alltför flummig... eller för kort...)