Två simpla år?

Den här killen är skum... FAN... jag gillar skumma personer!

Jag förstår vad ni tänker. Och vad ni vill att jag ska göra! Så om ni inte är världens romantiker, så har ni tur.. jag följer inte med en liten psykopat som tror han är mer än vad han kan bevisa.

Jag sträcker fram handen för att slå undan han utsträckta. Men trög som han är så tar han min hand och drar mig närmare moppen.

Ååhh vad den är fin!! Jag undrar hur den är att köra!

Fan... Nu är jag inte bara irriterad, utan arg också...

"Det va inte direkt meningen att du skulke ta med mig! Om jag skulle velat följa med så skulle jag ha gått fram till moppen - utan - att du behövde dra mig dit." Jag stirrar rakt in i hans ljusgröna ögon.

Men det enda han gör är att fortsätta se dum ut..

"Men du..."

"...tänkte ta din hand?!?"

Han nickar.

"Jag hade tänkt slå bort din, för att ge dig en mer klar vy av vad jag menade."

"Ahaaa, nu fattar jag!!" Han börjar skratta, ett väldigt vackert... Nej. Jag får inte förtrollas av hans skratt! Jag går inte i ettan längre.

"Fan va dum jag känner mig!" Han låtsas torka bort en glädjetår från sin kind.

"Du tänker på rätt sätt.. jag hade nog inte godtagit ett enkelt nej..." Han drar handen genom sitt mörkbruna hår medan jag bara står och simpelt håller med.

"Men snälla kom? Jag vill visa dig ett ställe!!"

"Har jag inte redan sagt att jag inte åker iväg med främlingar!" Jag stampar med foten som en tjurig treåring. Men han verkar inte fatta, han bara ler. Åhh vad jag vill sudda ut det där fi..fula smilet som han har!

Det är då han gör det. Den jäveln hoppade upp på moppen. Och drog med sig mig!! Snacka om att inte ha respekt för mänskliga rättigheter. Och precis innan jag hinner hoppa av - börjar han köra! Jag skulle kumna strypa honom just nu! Jag gör några små fina gester runt han hals. Vilket får personerna på gatorna att stirra liite för mycket och liite för dömande. Men fortfarande, man lever bara en gång! Jag kan fortsätta strypa honom precis hur mycket jag vill..!

Men efter att jag märker vart vi åker så måste jag sluta.

Vi är i stans mest "highclass" ställe... och med det; det mest rasistiska!

Vad gör någon som han här!?! Vill han dö? Är han deprimerad? Tänk om han har heft en svår uppväxt? Ett hemskt liv? Eller kanske... han är en psykopat!

Jag lovar!

Han är ett psyko! Han tog bara med mig för att det skulle se bra ut! Fan, jag skulle hoppat av någonstans...

Juste.. vänta... ni vet inte hur Tim ser ut, va? Kan ju bra att ni får reda på det - speciellt för att jag precis sa: " Vad gör någon som han här!?!"

Det låter ju inte direkt jättebra...

Bara så att ni vet - han är mulatt! Halv afrikan.. så ni kanske förstår varför jag är rädd om hans liv?

Men iallafall...

Medan vi åker förbi en grupp av ungdomar på gatan, så förväntar jag mig blickar och dryga viskningar om Tim... men icke!

Den de stirrar på... är mig..?!?!

Vafan!! De jävlarna!! Hur vågar de dömma bara ge... juste, jag gjorde typ precis det...

Men jag har iallafall en anledning!

Eller något i den stilen..

Ni fattar!

Jag fattar inte!

De är väll rasistiska här?

Har jag haft fel hela tiden?

"Hahhahaha!!" Jag känner hur Tim skakar av småfniss.

"Du trodde de skulle dömma mig - eller hur?"

Jag rodnar lite smått, hur kunde han veta, jag sitter bakom honom!

"Men, men!" Vi närmade oss ett stort och vackert hus. Det var något jag aldrig sett förut. Det var som om solstrålarna kämpade genom sig de tjocka molen som täckte himlen - bara för att lysa upp husets många färger. Huset såg ut som om det var byggt från den viktorianska tiden. Men om-målat med färger från hela världen. Det var som att titta på en stor karamell.

"Nu är vi här!" Han log ett stort stolt leende!

"Här vardå?" Jag kan inte fatta vart han har tagit oss! Det har är fantastiskt!

"Hemma"

"Vänta!!" Jag stirrar lite rädd på honom.

"Varför skulle du om någon vilja ta med mig hem!?!?"

"Varför inte" han tittar på mig med två stora och förundrande ögon.

"Jag behövde ett sätt att säga förlåt, och med hjälp min geniala konstnärliga sida - så borde det bara räcka att titta på det här husets storhet!"

"Okeeej? Vad fick dig att tro att det här skulle göra mig glad!?" Jag börjar bli irriterad på hans sett. Har inte människan några hyfs?

"Meh, din kompis sa ju att du va intresserad av sånt!!" Han putar med läppen som en ledsen 5:åring som om han vill säga... vänta... menade han att han pratat med Lilly om det!?!

"Min kompis sa vad?!" Jag stirrar rakt in i hans ljusgröna ögon som sakt men säkert börjar mörkna. Jag vet vad jag tycker om honom! Men jag menar - GRÖNA ÖGON!! Jag kan inte slita mig blick från hans.

"Jag kan ha frågat henne om vad jag kunde göra som förlåt.." han står där och ser så skyldig ut.. så söt!!

"Okej men du!" Jag lyfter hans haka upp mot mig för att titta tillbaka i hans ögon.

"Ta och visa mig det du tänkt!"

Hela han lyste upp direkt!