Två simpla år?

vi lurar små barn, vi lurar små barn med våran glassreklam...

... Sen åker vi hem, sen åker vi hem, med deras veckpeng!

lalalalalalalalalala lalalaa

lalalalalalalalalala lalalaa

Medan jag går och nynnar på denna underbara lilla melodi, ser något i bakgrunden som kommer närmare och närmare! Jag vet inte vad det är, men snabbt går det! Fast vänta, det saktar ner. Ska jag vända mig om? Jag menar, om jag vänder mig om och saken inte vill ha något med mig att göra, så blir det troligtvis jätteawkward. Men om jag inte vänder mig om, och om jag inte hör om saken skulle prata med mig! Så blir det ju bara mer pinsamt! Vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?? Okej, tyst! Jag tänker för mycket! Det kan väll inte vara bra för hälsan?

"Hallå, du!"

Pratar saken med mig?

"Hallå du med långa namnet... Annelie, va det så? Nej vänta! Anastasia, så va det va??"

Jag tror den pratar med mig!

"Men hallå, kom igen! Sa jag fel på namnet? Förlåt isåfall! Kommer inte hända igen!"

Jag tror han/hon/den/det pratar med mig!

Jag vänder mig om och det jag ser är inte det jag trodde jag skulle få se. I min fantasi hade jag föreställt mig en stor bil som lärt sig prata, en moppe på två ben som vet hur man håller en konversation, eller varför inte en utomjording. Jag vet vad ni tänker! Döm inte!

Men även om det fanns en moppe inblandat, och även om personen hade kunnat vara en utomjording, så var det oturligt nog inte det... Det var bara Tim. Han stod där och såg ganska dum ut, svettig och dan... Och det är alltså den här svettiga tonårsstereotypen som alla är så galna över. Jag ser inget speciellt.

"Vad är det?"

"Vad heter du?"

"Jag frågade vad du vill?" Jag började bli arg, jag är i helt fel vecka för det här... Plus att man kommer inte fram till någon utan att ha något vettigt att säga.

"Och jag frågade vad du hette, jag vill inte gå omkring och säga fel namn!"

"Anastasia."

"Men då sa jag ju rätt!" Hela hans ansikte lyste upp, hardcore glödlampestyle! "Fan va jag är bra."

"Vet inte om jag kan hålla med på den punkten faktiskt..."

Han står där, helt borta, vad var det jag sa? Typisk dum tonårsstereotyp! Han förstår inte ens ett skämt...

"Att du är så bra som du själv tycker! Jag kan inte hålla med på den punkten, du förstå vad mig säga?"

Han ler, han skrattar, han kommer emot mig.

"Helt underbart!"

"Vad?"

"Du."

"Om du ska säga att någon är underbar, så säger du just underbar, inte underbart! Bara lite grundläggande grammatik. Tänkte att du kunde behöva lite!"

Jag försöker låta tuff, men det är inte min starka sida... så jag kan inte låta bli att inte rodna, även fast jag inte vill! Fan.

"Kom!"

"Vart?"

"Om du hoppar på, så visar jag dig!" Han drar sakta handen över sin moppe.

"I mina ögon är du en komplett främling, och jag åker inte iväg med främlingar på deras mopeder. "

"Men om du följer med, så lär vi känna varandra, och då blir vi inte främlingar!"

"Du har inte gjort det här så många gånger va?"

"Gjort vad?"

"Använt så här lama ursäkter för att någon ska följa med dig?"

"Kallar du mig lam!?"

"Om du skulle föredra irriterande tonårsstereotyp, så visst! Your choice."

"Hahaha."

Han skrattar. Igen!? Vad i helvete är det här... Det kan faktiskt vara irriterande när folk skrattar åt saker man inte vill att de ska skratta åt... Men bär det är meningen för de att skratta - skrattar de inte!

Usch vad jag tycker illa om människor.

"Så? Ska du med eller inte?"

"Inte som jag planerat i alla fall."

"Men kom igen!" Han tar sig god tid för en djup suck. "Jag måste få chansen att göra rätt för mig!"

Jag tittar frågande på honom. "Vad har du gjort som du skulle behöva säga förlåt för?"

"Du verkade ta åt dig när det gällde feminist frågan. Och... och... de andra snacka skit om dig! Jag sa inget, men de säger ju att man är lika med i det hela, även om man är tyst!"

Snacka om att detta är en chock, inte riktigt vad jag tänkt...

"Så, snälla. Hoppa på, you will have the time of your life!"