Som katt som hund

1.

Jag hatar dig.                                                                                                                                                                      Det var det första du sa till mig.                                                                                                                                     Jag var inte beredd på det. Inte alls. Och att du sa det så där lugnt.                                                       Inte som om du var arg eller att något hade hänt,  bara helt lugnt sa du det.                                        Du vände inte bort blicken heller, såg rakt in i mina ögon och sa:                                                              Jag hatar dig.

Hur vet du det? Svarade jag.                                                                                                                                          Bara för att, jag vet inte, bara för att jag blev förvånad väl.                                                                                Du skakade på huvudet och gjorde en liten grimas, log ett snett leende och vände dig bort.            Du känner inte mig, sa jag.                                                                                                                                                Du såg på mig och skakade på huvudet.                                                                                                                      Du vet ingenting om mig, envisades jag. Hur kan du säga att du hatar mig?                                              Då tog du ett steg fram och ställde dig nära mig, långt innanför den fredade zonen.                              Jag hatar dig för att du finns. Sa du.                                                                                                                              Jag kände din andedräkt mot mina läppar. Din blå blick var stadig rakt in i min och fylld av förakt.                                                                                                                                                                                          Och jag hatar din mamma, fortsatte du. Hatar hennes breda röv och hur hon ser ut som en häst när hon skrattar.                                                                                                                                                                      Gör hon väl inte, viskar jag.                                                                                                                                                Du suckade och skakade p huvudet igen. Liksom uppgivet, som om du var vuxen och jag ett litet barn som inte fattade något självklart.                                                                                                                         Sedan vände du mig ryggen och gick iväg.                                                                                                                Så var vårat första möte. Den första gången jag såg dig i verkligheten.                                                          Eller iallafall första gången vi pratade med varandra.