Som katt som hund

7.

Varannan vecka bodde du hos oss den vintern. Fastän vi knappt såg dig, varken på morgonen eller på kvällen, så blev allt annorlunda.                                                                                                                    Varannan vecka var allting annorlunda.                                                                                                                      Iallafall för mig, jag vet inte hur det var för mamma, vi pratade aldrig om det. Jag menar, jag levde samma liv som innan, träffade mina kompisar, gjorde mina läxor, satt vid datorn. Varje vecka. Som vanligt, som alltid.                                                                                                                                        Men varannan vecka fanns du här.                                                                                                                                Alltså, jag såg dig ju nästan inte. Hörde dig stänga en dörr, hörde dig spola på toaletten, någon gång hörde jag din röst när du pratade med din pappa.                                                                                      Det var allt.                                                                                                                                                                              Och jag kunde känna doften av dig. En främmande doft. Du pratade aldrig med mig. Aldrig med mamma heller, inte vad jag vet.                                                                                                                                      Mamma var glad fortfarande. Hon och din pappa hade mycket att prata om, skrattade ofta tillsammans, rörde vid varandra.                                                                                                                                    Ibland när vi tre satt framför teven om kvällen och jag hörde hur de babblade och kommenterade saker vi eller skrattade, tänkte jag att de var lika. Tvillingsjälar. Soul mates, Att de var mer lika än mamma och pappa hade varit. En annan gemenskap, en tätare närhet. Det gjorde ont i mig att tänka så. Jag skulle aldrig gömma pappa.                                                                      Jag behövde inte jämföra honom med någon annan. Man jag kunde inte låta bli att tänka.              Och jag såg i mammas blick att hon funderade på vad jag tänkte.                                                                  Ibland upptäckte jag att hon betraktade mig, såg på mig med en fundersamt allvar.                            Till slut frågade hon. En kväll när jag satt med datorn kom hon in på mitt rum och drog igen dörren efter sig. Hon satt tyst på min säng en stund och jag visste varför hon kommit.                        Jag kommer aldrig glömma din pappa, sa hon till slut.                                                                                        Jag vet, sa jag.                                                                                                                                                                          Sedan satt hon tyst igen.                                                                                                                                                    Tycker du det känns konstigt? Frågade hon efter en stund. Jag menar......att vi inte bor själva här längre?                                                                                                                                                                                        Jag skakade på huvudet.                                                                                                                                                    Egentligen ville jag säga att jag var glad att hon var glad. Att jag förstod.                                                    Men jag är inte så bra på att prata om sånt. Känslor. Svårt att göra ord av känslor. Så jag mumlade bara något och tittade i golvet.                                                                                                                    Säkert? Sa mamma.                                                                                                                                                            Mhrm, sa jag.                                                                                                                                                                            Hon reste sig och kom fram till mig, la sin hand på min kind.                                                                          Du är så lik din pappa, sa hon. Varje gång jag ser på dig tänker jag på honom.                                          Mhrm, sa jag.                                                                                                                                                                      Jag älskar dig, sa mamma.                                                                                                                                                Mhrm, sa jag.                                                                                                                                                                            Hon sa inget om dig. Inte ett ord. Hon frågade inte hur det kändes att du bodde där i rummet bredvid varannan vecka. Att doften av di spred sig i vårat hus.