Som katt som hund

6.

Allt det här tänkte jag inte då i början förstås.                                                                                                        Jag hund du katt alltså.                                                                                                                                                      I början var du bara problem. Ett svart moln som seglat in i mitt liv.                                                              Något taggigt, något vasst, något klibbigt.                                                                                                                  Du kom in i vårt hus och hatade mig. Hatade mamma. Skulle bo här varannan vecka, i rummet bredvid mitt, det som varit pappas arbetsrum.                                                                                                         Du spred en kyla i vårt hem, en oro.                                                                                                                               Den första morgonen gick din pappa och hämtade dig på rummet. Mamma och jag väntade vid köksbordet, satt på våra vanliga platser och åt frukost.                                                                                        Ni kan väl ha sällskap till skolan, sa din pappa och nickade mot mig.                                                            Mamma frågade om du ville ha frukost, men du svarade inte utan försvann in på toaletten.              På något sätt kom vi ut ur huset samtidigt den morgonen. Du skulle börja på min skola.                    Utanför grinden stannade jag.                                                                                                                                          Tänkte: Jag gör ett försök. Fastän du sagt att du hatar mig.                                                                              Den här vägen, sa jag och pekade åt höger.                                                                                                                Du snörvlade till utan att se på mig och travade iväg åt andra hållet.                                                             Jag stod kvar och tittade efter dig när du försvann i snöblasket. Tunna gympaskor, bestämda steg.                                                                                                                                                                                              Innan jag gick till skolan kastade jag en blick tillbaka mot huset. Bakom gardinen i vardagsrummet skymtade jag din pappa.                                                                                                                  Den där första dagen såg jag dig inte i skolan förrän på eftermiddagen.                                                       Hela dagen spanade jag efter dig, i centralhallen, i matsalen, i uppehållsrummet. Flera gånger gick jag till korridoren där din klass har sina skåp.                                                                                                  Vet inte varför, men jag tänkte väl att jag hade ansvar över dig på något sätt.                                           Att jag kanske kunde hjälpa dig, att du skulle vilja fråga något och att jag skulle kunna svara. Så dumt.                                                                                                                                                                                          Det var först när jag gick hem som jag såg dig. Du stod tillsammans med några andra utanför idrottshallen.                                                                                                                                                                            Du gestikulerade, viftade men armarna som om du höll på att berätta något, eller som om du skulle övertyga någon om något.                                                                                                                                    Nu sänkte du armarna och skrattade. Underligt. Ett stort vitt skratt tillsammans med de andra.      Jag tror att du upptäckte mig, jag tror att du kastade en snabb blick åt mitt håll. men jag är inte säker. Jag tog min ryggsäck och gick hem.                                                                                                                När vi satt runt köksbordet där hemma och åt kvällsmat stod din stol tom. Din pappa sa att du skulle komma senare, att du hade saker att ordna.                                                                                              Det är mycket nu, i början, sa han och såg lite vädjande på mamma. Mycket som är nytt. Det är inte å lätt. Mamma sa att hon förstod det.                                                                                                                  Det förstod väl jag också, att det inte var lätt för dig, jag hade inte gjort något, det var inte mitt fel att du fick börja i en ny skola eller bo här varannan vecka.                                                                                  Jag såg dig inte den kvällen, men när jag låg i sängen och just höll på att somna hörde jag din röst utanför min dörr.                                                                                                                                                          Din pappa frågade hur du hade haft det i skolan idag.                                                                                          Bra, svarade du.                                                                                                                                                                      Hur verkade den nya klassen? Frågade din pappa.                                                                                                  Bra, svarade du. Dom verkade......Schysta.                                                                                                                 Din pappa sa godnatt och sedan hörde jag dig öppna dörren och gå in på ditt rum. Sedan somnade jag.