Nerkyld

Kapitel 8

Jag lyfter upp flickan i famnen och går ut. Hon känns så lätt i min famn, som en fjäder. Hennes hjärta slår högt och jag kan känna hur hennes blod pulserar runt i ådrorna. Hennes doft är underbar, som en blandning av rosor och duggregn. Hon är ljuvlig. Jag lägger ner henne i snön några meter ifrån huset och sätter mig ner bredvid henne. Jag vet inte varför men jag känner inte det minsta behovet av hennes blod. Det borde jag göra. Jag har inte träffat en ända människa vars blod jag inte har velat dricka. Det är något med henne som får mig att vilja beskydda henne. Något som får mig att vilja vara där för henne. Som en storasyster fast mer än så.

Ett litet stönande och jag rycker till. Hon vaknar inte men hon börjar huttra och hacka tänder. Jag måste få henne varm. Jag går tillbaka till huset. Mina händer letar sig ner och plockar upp dem två stenarna som jag alltid bär med mig. Jag lindar upp min hand och ser att mitt sår nästan är läkt. Jag skär upp det lite igen med en av stenarna. Jag lägger mitt blödande sår mot en av väggarna så att mitt blod kan göra sitt uppdrag. Vampyr blod är extremt lättantändligt. Jag slår stenarna mot varandra två gånger och en gnista flyger och landar på väggen där mitt blod är placerat. Det fattar eld nästan direkt. Snart kommer hela huset ha brunnit ner och alla bevis om att jag någonsin varit här. Byborna kommer hitta mannens skelett och tro att han dog av en själv orsakad brand. Jag har aldrig varit här. Jag lägger ner stenarna i fickan igen, lindar om min hand och går sedan bort till flickan igen. Jag lyfter upp henne och går till ett träd lite längre bort där röken inte kan orsaka problem men där värmen ändå når oss. Jag sätter mig ner lutandes bot trädet, jag har fortfarande flickan i min famn. Hon verkar lugn nu. Hennes puls är normal och andningen kontrollerad. Jag ger henne en puss på pannan och viskar lågt i hennes öron att allt kommer bli bra. Att jag inte ska låta någonting skada henne. Hon fäller en tår. Den rinner ner långs hennes kind. Jag fångar upp den med min hand. Den kommer i kontakt med mitt sår och jag känner smärta. Hela min hand och hela min arm dunkar. Jag vill skrika. Jag vill röra mig. Jag vill hugga av mig armen. Men jag kan inte. Jag vill inte vecka henne. Jag vill inte höja hennes puls. Jag vill inte att hon ska bli rädd, så jag sitter kvar blixt stilla. Biter mig i läppen och sluter mina ögon. Vad är det som händer. Jag förstår inte. Jag lyfter upp handen för att kolla på såret, men det är inte där. Det finns inget tecken på att det någonsin funnits ett sår. Smärtan börjar avta nu. Den avtar gradvis tills den är helt borta. Jag förstår inte. Vad hände precis?

En hostning följd av en till. Flickan fladdrar till med ögonen. Hon vaknar. Vad ska jag göra? Ska jag säga något? Vad ska jag säga?

Hon öppnar ögonen snabbt nu i panik och sätter sig upp, försöker resa sig men misslyckas och snubblar. Hon är skräckslagen. Hennes puls ökar och hon låter andfådd. Jag måste lugna henne. Men hur? Hon sätter sig upp igen. Hon är ungefär en meter ifrån mig. Hon ser sig snabbt omkring. Hon inspekterar det brinnande huset och sedan faller hennes ögon på mig. Mitt hjärta stannar. Hennes ögon ser rakt in i mina. Hennes ögon ser rakt in i min själ. Jag har aldrig sett så vackra ögon förut. Dem är brons färgade med en liten ton av brunt yttre och grönt inre.

"H-hej" stammar jag lågt.

Hon ser bara på mig med sina underbara, skräckslagna ögon.

"Var inte rädd jag ska inte skada dig. Jag lovar. Mitt namn är Alice. Vad heter du?"

-"Jag heter Juliette" säger den lilla flickan lågt.

-"Kan du hjälpa mig hem? Jag saknar min mamma"

Mitt hjärta smälter.

" Självklart kan jag hjälpa dig hem. Kom här" säger jag och sträcker ut handen mot henne.

Hon tvekar lite men tar sedan min hand och vi går tillbaka mot byn och lämnar det brinnande huset bakom oss. Vi pratar med varandra medan vi går. Jag hade kunnat lyssna på hennes underbara lilla röst hela dagen men tiden tar slut. Vi är tillbaka vid byn. Jag följer Juliette till sitt hus och stannar utanför.

-"Lämnar du mig nu?" frågar Juliette.

" Jag måste hem jag med" svarar jag.

-"Jag vet inte vad du gjorde mot mannen som tog mig till huset men tack. Tack Alice. Jag tänker inte glömma dig. Kommer jag träffa dig igen?"

Mitt hjärta smälter än en gång.

"Jag lovar att jag kommer att komma tillbaka till dig." svarar jag.

Hon kramar mig och jag kramar henne tillbaka. Sedan springer hon in i huset och jag springer hem.