I'm fine

Del 19

~ Felixs Perspektiv ~

Bilresan gick väldigt långsamt kändes det som. Det enda jag tänkte på hela vägen dit var Moa. Inte långt där efter stannar taxi bilen och vi står utanför ett stort hus. Två våningar och det var gult. Det var ett väldigt mysigt hus utifrån. Taxi chaffören hjälpte oss att bära ut väskorna och sedan gav Katia han pengar och sedan gick vi mot ytterdörren. Katia knackade och inte långt där efter stod det en kvinna i Katias ålder. Hon presenterade sig som Maria och då förstod jag vem det var, Moas manager. Maria hjälpte oss med väskorna och sprang sedan upp på övervåningen.

-       Jag sa till tjejerna att ni hade kommit och de kommer snart ner och presenterar sig. De hade även gett er två av rummen där uppe så ni kan ju börja packa upp sen när de kommit ner.

Vi alla nickade och började småprata lite med varanda. Maria var hur schysst som helst och hon och Katia var väldigt lika. Jag ser att Maria kollar upp så automatiskt vänder inte bara jag mig om utan de andra killarna också. Och där står Moa. Hon hade förändrats så mycket. Hon såg mycket mer mogen ut men en sak kände jag fortfarande igen i hennes ögon. Sorgen. Sorgen att se oss eller kanske mest mig. De kom fram och presenterade sig och Moas vänner verkade vara snälla. De verkade bry sig om Moa och man såg genast när de hälsade på mig att mig gillade de minst av oss alla. Sedan gick det och hälsade på Katia och pratade med Maria och var redan på väg upp igen.

~ Moas Perspektiv ~

Jag gick fram och låtsades att jag inte kände dem. Hälsade på dem som jag aldrig sett dem förut och jag såg att Sandra och Sofia var kalla mot dem. Speciellt mot Felix. Vi gick sedan fram till Katia och Maria och sade att vi var tvungna att gå upp igen för att öva lite danssteg och sånt. De förstod och lät oss gå upp. Egentligen skulle vi inte öva danssteg. VI skulle sitta på balkongen som fanns i vårt rum och pratade. Jag kom knappt innanför dörren innan tårarna började rinna. Flashbacks från när jag bodde i Sverige och dessa killar var mina enda vänner. Men jag skall vara stark. Jag torkade tårarna med änden av mitt linne och tog sedan mitt täcke och gick ut och satte mig vid en av stolarna på balkongen med Sandra och Sofia precis bakom mig. Och där satt vi, snackade om allt möjligt innan det knackade på dörren.

-       Kom in ropade jag, men ångrade mig genast

Jag hörde dörren öppnas och sedan stängas och vände mig om. Där stod Ogge.

~ Ogges Perspektiv ~

Jag såg i Moas ögon att hon var ledsen av att se oss. Vilket jag förstår. Men jag såg henne som en nära vän i Sverige och klarade inte av att se henne sådan. Medan killarna packade upp smög jag ut och gick och knackade på till Moa, Sandra och Sofias rum. Jag hörde Moas röst att jag skulle gå in så det var exakt det jag gjorde. De satt på balkongen så jag gick ut till dem.

-       Ogge vad vill du? Säger Moa utan att ens kolla på mig.

-       Kan vi bara snacka Moa? Snälla?, säger jag med en ledsen ton i rösten

Hon kollar på Sandra och Sofia och ger dem en nickning att det är okej så de går iväg och går ut ur rummet och lämnar mig och Moa själva kvar. Vi sitter tysta en stund innan Moa bryter tystnaden.

-       Så vad var det du ville mig? Säger hon utan att fortfarande kolla på mig utan hon kollar bara rakt ut.

-       Jag ville säga förlåt och undra hur då mår?, säger jag med en fortfarande ganska ledsen röst.

-       Jasså nu bryr du dig? Du klarade dig ju bra att göra så jag mådde dåligt i Sverige så nu helt plötsligt undrar du hur jag mår? Sluta upp med dubbelspelet och snacka inte mer med mig. Säger Moa

Jag ställer mig upp och tar med mig stolen och sätter mig precis framför henne så hon måste kolla mig i ögonen.

-       Moa, jag har aldrig velat såra dig och du är min bästa vän det är därför jag bryr mig om dig. Jag såg att du inte mådde bra när vi kom hit så snälla berätta vad som är felet.

-       Nej så allt du sa i Sverige om att Felix hade rätt var bara en lögn? Ogge gå här ifrån NU, säger hon och kollar rakt in i mig.

-       Men Moa snälla

-       GÅ OGGE skriker hon och jag ställer mig motvilligt upp och börjar gå men precis innan jag går in från balkongen viskar jag ”jag saknar dig” och går sedan iväg.

__________________________________________________________________