Under nattens timmar

2

Det strömmar in poliser - säkert fem stycken - inom loppet av bara någon minut. Isviken är ett så dött samhälle att det enda polisen har för sig är försöka ta fast droglangare. Jag tänker på det vita pulvret jag snortade tidigare under kvällen och känner ett sting av fanihelvetedå i hjärttrakten. Men det är sakfuckingsamma.

Thomas och jag blir bortknuffade från varandra och i ögonvrån kan jag se en poliskvinna prata med en stressad HP. Vilken idiot. Jag undrar vem det är som har skvallrat på festen nu. Om det är den gamla gubben med flinten som bor vägg i vägg. Nu när jag tänker efter så har jag för mig att det har hänt förut.

En polis som jag vagt känner igen trycker ner mig på en stol och säger åt mig att stanna där. Eftersom jag inte orkar protestera så gör jag som hon säger och korsar benen över varandra. Först när jag lutar mig bak mot ryggstödet så känner jag hur otroligt trött jag är. På allt. Men på livet i synnerlighet.

Egentligen så är det just det här jag vill uppnå, uppmärksamhet, men istället så krampar magsäcken av motvilja mot hur miserabelt mitt liv är. Jag borde ta tag i mig själv, gå till ett AA-möte, rädda upp min framtid innan det är för sent. Men jag är så jävla trött. Alltid så trött. Det är som en sjukdom, något som ständigt håller mig fast i sitt kvävande nådagrepp. Jag bara vill inte mer.

"Hallå där!" Jag dras tillbaka till verkligheten av att någon står lutad över mig. För att det inte ska se ut som att jag har däckat så öppnar jag ögonen långsamt. Använder all min viljestyrka till att inte se förvirrad ut.

"Hur är det med dig?" frågar polisen som står lutad över mig, med händerna på mina axlar.

"Aldrig varit bättre", svarar jag.

Det är en man. Lång, kortklippt och senig. Skarpa drag, djupa ögon och ett snett leende tittar tillbaka på mig. När jag ser efter bättre så inser jag att håret nog är längre än vad jag först trott, men det är bakåtstruket så att han inte ska få luggen i ansiktet.

"Jag är ledsen, men jag behöver ditt namn", säger han, tar ett steg bort från mig och drar upp ett skrivblock från bakfickan. "Du behöver tyvärr hänga med till stationen."

Han räcker mig sin fria hand för att hjälpa mig upp. Jag tar den inte. Istället kommer jag på fötter något ostadigare än vad jag hade tänkt mig. Polisen möter min blick, ser mig rätt i ögonen som om han försöker läsa hela min livshistoria på några sekunder. Jag höjer uppnosigt på hakan för att dölja hur obekväm jag blir.

Det är bara under loppet av någon sekund, men det känns betydligt längre. Sedan vänder han sig om och nickar till sig en kollega på andra sidan rummet.

"Tar du med henne ut till bilen? Jag kommer strax."

Han vänder sig om och går mot ett av de andra rummen.

"Det är faktiskt Isadora", ropar jag efter honom. För en kort sekund vänder han sig om och jag skymtar ett litet leende, sedan är det borta.

Det är först då jag inser att min pappa inte är där. Överhuvudtaget.