Isadora har en extraordinär hjärna. Med både ett fotografiskt minne och ett IQ högt över genomsnittet klassas hon som ett underbarn av resten av världen, men egentligen mår hon otroligt dåligt både i sig själv och över sin gåva.
Sin polispappa till...
Den morgonen sover jag oroligt. Det spelar ingen roll att både Tanja och pappa frågar hur många gånger som helst om jag behöver något särskilt. Om jag vill ha sömntabletter. Tyngdtäcke. Varm choklad. Jag sa att det enda jag ville var att sova, men inte ens det klarar jag av. Mitt inre är i uppror och jag har ingen aning om hur jag ska återställa lugnet.
Någon gång efter åtta ger jag upp. Tanja steker bacon och ägg, lånar ut sin fluffiga morgonrock och erbjuder mig sömntabletter ännu en gång. Jag tackar nej till allt.
"Du kan väl testa bubbelpoolen på altanen?" frågar pappa i ett försök till att få mig att göra något. Tanja instämmer nästan direkt.
"Jag har en baddräkt jag tror du kan ha", säger hon och ler överdrivet positivt. Motvilligt går jag med på det. Mest för att få dem att sluta tjata. Men det känns bra, att de bryr sig. Att de vill mitt bästa.
När pappa hämtade mig tidigt i morse frågade han nästan ingenting. Bara om jag var okej och förklarade att jag inte behövde prata om det om jag inte ville. Jag bara nickade. Satt tyst hela bilfärden. Som bedövad. Hela min kropp gjorde ont. Min själ ännu ondare.
Jag drömde om honom - pojken. Fast i drömmen var han likblek och kall och ögonen stirrade oseende upp i taket. Egentligen borde jag ta reda på hur det gick för honom, om han lever. Kanske skulle det ge mig något sorts avslut, lite ro. Förmågan att kunna sova. Men jag vågar inte. Om han är död vill jag inte veta det. Jag måste få hoppas att han inte är det, för vad skulle annars hålla mig uppe? Att jag försökte? Nära skjuter ingen hare.
Det är med en kraftansträngning jag släpar mig upp ur soffan, byter om till Tanjas bylsiga, hopplöst omoderna baddräkt och tassar ut till bubbelpoolen. Den är redan uppvärmd och jag sjunker ner i den med ett nöjt stön. Värmen smälter bort lite av isen som bosatt sig i min själ och jag stannar där jag sitter tills mina fingrar är skrynkliga som russin och jag är härligt mör i kroppen. Först då känns det som att jag är beredd att gå vidare.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Säkert att du är OK?" frågar Carro och erbjuder mig en hembränd kaka. Jag tackar ja och knaprar bestämt i mig blandningen av socker, kanel och ett dussin andra ingredienser. Det ser betydligt godare ut än vad det faktiskt är. Carro har säkert hittat receptet i en kokbok som ska ta upp alla kulinariska underverk, men istället för att dra i rätt strängar smakar det alldeles för mycket socker. Jag tar inte en till.
"Så mycket okej som jag kan bli", svarar jag. Det är sant. Jag har hämtat mig förvånansvärt snabbt och känner mig nästan skyldig i min brist på tårar. Men jag kan inte karva ut delar av mitt hjärta till någon jag inte känner. Jag kan inte gråta blodtårar när jag redan vet att det varken kommer få mig att må bättre eller hjälpa någon annan.
"Det är bra", konstaterar Carro. Hon har rätt. Egentligen är det bra. Det är helt fantastiskt att jag inte fått ett återfall och tagit ännu en överdos. Men bara för att det är bra betyder det inte att jag är återställd. På något vis tror jag inte att jag någonsin kommer bli det.
