Under nattens timmar

3

Det är som att stirra ner i en bottenlös ocean. Det finns ingen början. Inget slut. Allt är bara mörkt och redo att sluka mig hel. Dante Risners ögon är djupa som Marianergraven, och otroligt fascinerande. Det skulle inte förvåna mig om han faktiskt vet om det och använder det till sin fördel.

"Det är aldrig för sent att ta tag i det", säger han och ler - igen - men det är inget leende som strålar hela vägen upp till ögonen. Det liknar mer en humorlös ryckning i ena mungipan och varar inte längre än någon sekund. Men det är fullt tillräckligt.

Jag håller tyst och till slut ger han upp och reser sig från stolen. Som en taskig kopia gör jag exakt samma sak och jag finner mig själv med att stirra på honom. Igen. Mina ögon dras åt hans håll som tvingade av en övernaturlig kraft, kräver att få granska honom. Spruckna hjärtan, iskall psykopati, mörka, oidentifierade känslor som bara vill skada. Det här är en man som har sett det mesta.

Antingen inbillar jag mig allting, eller så är det en del av sanningen, eller så är jag bara alldeles för full för mitt eget bästa. I nyktert tillstånd röstar jag på det sistnämnda. Jag blir filosofisk när jag är full, sorgsen och drömmande. Alkoholen i blodet får mig att fundera över frågor utan svar, gåtor som jag redan vet att jag inte kommer hitta någon lösning på. Den gör mig säker och osäker, ledsen och hoppfull, vaken och så oändligt trött - allt i ett. Allt på samma gång. Det är ett känslorus som går emot alla grundvallar, som går emot sunt förnuft och jag vet inte, kanske har aldrigt vetat, vad jag ska göra för att hålla det under kontroll.

"Vi är nog klara här", konstaterar han alldeles för lättsamt. Jag nickar sakta, försöker komma på något smart att säga men hjärnan har förvandlats till bomull och mina tankar lättar sakta ankar och svävar iväg. Att samla ihop och sortera in mitt medvetande i olika fack är ungefär lika lätt som att lära sig grekiska på en vecka. Allt snurrar odefinerbart och långsamt i utkanten av mitt medvetande, precis dit jag inte når.

Dante visar mig ut med handen och jag korsar armarna över bröstet och gör som han ber mig om. Receptionen är dyster och tyst vid den här tiden på dygnet jämfört med under dagtid. Det är som att jag befinner mig i en annan dimension. Jag sätter mig på samma, utslitna, några kvadratdecimeter stora fläck i hörnet av tygsoffan. Sparkar av mig de mördande högklackarna och lägger fötterna på sitsen. Vickar med mina rödmålade tånaglar.

Dante går fram till receptionisten - Anna - och de utbyter några korta meningar som jag är alldeles för långt bort för att höra. Om det inte hade varit för blickarna som bränner så starkt att jag nästan får utslag så hade jag inte förstått att samtalet handlar om mig, men som det är nu så gör jag olyckligtvis det. Min hjärna börjar genast snurra, hyperaktiv trots att jag har supit bort mina hjärnceller till zombienivå. Drunk as a skunk.

Jag och min hjärna har ett ganska destruktivt hatkärleksförhållande till varandra. Det finns stunder då jag är överlycklig över att ha en större chans till att lyckas, men större delen av tiden känner jag bara tyngden av alla förväntningar som folk har balanserat på mig under i princip hela mitt liv. Rastlösheten finns alltid där, gnager inombords, viskar om att jag inte kommer räcka till. Jag kan inte sluta förrän jag snuddat vid stjärnorna med fingertopparna. För jag är inte normal, utan jag är extraordinär. Ett underverk. Jag måste uträtta stordåd innan jag dör, för annars är jag inte mer än någon i mängden. Någon normal, någon som inte sticker ut från medel. Som inte är mer än bara en människa.

Jag slänger en blick på den gamla tickande manicken ovanför receptionen och undrar säkert för miljonte gången var min pappa är. Har han äntligen bestämt sig för att strunta i sin misslyckade, äldsta dotter och blicka framför sig på den kommande eran? Eller är det här ännu en av alla de felfria föräldrarskapsidéer min mamma har kokat ihop över telefon. Låt flickan ta sitt ansvar så kommer hon bättra sig. Det finns vetenskap som tyder på det.