Under nattens timmar

28

Det börjar som en mjuk kyss. En försiktig kyss, nästan trevande. Men så släpper han greppet om min haka och jag tar ett stadigt grepp om hans nacke. Längdskillnaden mellan oss kräver att han lutar sig framåt och att jag balanserar på tå med honom som livlina. Han är allt. Mitt syre, mitt bränsle, min gnista och jag är helvetesinfernot som flammar upp i en explosion av begär och hetta. Men så tar han ett stadigt om mig, med en hand på min midja, den andra på min ländrygg och fördjupar kyssen. Gör den till så mycket mer.

Jag flämtar, särar på mina läppar och pressar mig ännu närmre honom. Gräver in mina naglar i hans hud. Hur många gånger jag än fantiserat om just det här ögonblicket har jag aldrig fått till känslan rätt. För känslan av att kyssa Dante Risner är obeskrivlig. Han kysser mig som om han har hungrat i århundraden, tillintetgör minnet av varenda beröring någon annan har tillämpat mig, någonsin och får min kropp bli tung och het. Jag har nog aldrig förstått riktigt hur långt jag har hunnit att falla, hur långt från fastlandet jag har hunnit driva, fast på den ihopsurrade flotte som är mitt hjärta. Det finns ingen väg tillbaka, ingen väg tillbaka från hettan som hotar med att konsumera mig. Oavsett om han aldrig rör mig mer, är just det här ögonblicket värt det. Det är en livstid av längtan, en syndaflod av hopp.

Jag märker knappt ens att vi förflyttar oss, in mot den lilla skogdungen längre in på land, trots att jag vet att det är jag som drar med honom, samtidigt som hans mun är mot min och jag har svårt att veta om allt bara är en dröm. Mina fötter är bara och jag snubblar baklänges över en nedfallen gren, men Dante är där, håller mig uppe, ler mot mina läppar, medan han frivilligt låter sig ledas iväg från den blottade utsattheten på udden och in i skuggorna. Han kanske också trivs bättre i skuggornas välde, dold från omvärldens granskande ögon. Men jag tror inte det.

Så drar han sig bort från mig, tillräckligt för att jag ska hämta andan och stärka greppet runt hans nacke. Jag vill inte släppa taget, inte nu, inte än, inte någonsin.

Dante ser på mig, med svullna läppar och brinnande ögon. Just där och då vill han ha mig, lika mycket som jag vill ha honom. Kanske är det bara stundens hetta, känslan av en mjuk kropp emot hans egen hårda. Men jag kan se det i hans blick, känna det i greppet han har om min kropp, i sättet han kysser mig, som att jag vore hans enda chans till frälsning. Han vill ha mig. Så förbannat mycket. Och det får mig att andas med korta, stötiga andetag och mitt hjärta att löpa amok.

"Säg inte att det bara var ett misstag", viskar jag när han fortfarande inte säger något. "Säg inte att du bara rör vid mig för att jag påminner om någon annan."

"Det gör jag inte", viskar han tillbaka. "Jag kanske förtjänar att hamna i helvetet för det här, men jag är tillräckligt självisk för att ta den risken."

Och så kysser han mig igen. Jag backar, utan att veta vart jag är på väg, min rygg dunkar i en sval, raspig trädstam och Dante lyfter upp mig så att våra ansikten är i jämnhöjd med en valkig hand på undersidan av mitt lår. I gengäld lindar jag mina ben om hans midja och känner mig plötsligt väldigt desperat. Krävande.

Mina händer söker sig till hans svarta pullover, drar i bomullstyget och försöker slita av honom den. Jag vill se honom, känna feberhet hud under mina fingrar, komma så nära det bara är möjligt. Någonstans på vägen är det något som har förändrats. Något som har gått från avlägsen längtan, till ett krav.

Dante gör det lätt för mig. Han lägger mellanrum mellan oss, bara för ett ögonblick och drar i en enda, precist elegant rörelse av sig tröjan. Han slänger iväg den och jag får en irrelevant tanke om att det vore synd om den blev smutsig, men sedan fingrar han på linningen till mitt tunna linne och allt förutom Dante försvinner.