Under nattens timmar

23

Kvällen är evighetslång, och för en gångs skull njuter jag av varje sekund. Mitt introverta jag skulle vanligtvis vilja gå och lägga mig och dra täcket över huvudet, men inte den här kvällen. Den här kvällen är speciell. För Dante lyser upp den.

Jag känner mig nästan manisk. Besatt. Jag är så förskräckligt, pinsamt medveten om hur nära han är. Om hur hans adamsäpple guppar när han sväljer, och om hur hela hans kropp verkar vibrera när han skrattar. Jag vill bara att det ska sluta. Det är hemskt. Hela kroppen är på spänn, och jag kan aldrig riktigt slappna av. För när han inte är i närheten så tänker jag på honom. Alldeles för ofta för att det ska vara hälsosamt.

Sök hjälp, försöker jag intala mig själv. En psykolog kanske. Jag måste kväva känslorna innan de flammar upp till ett inferno och sätter allt i brand. För min egen skull. För alla andras skull. Det är inte rättvist mot någon. Jag kan inte ha känslor för någon jag kallar vän, särskilt inte en vän som försöker hjälpa mig in på rätt spår i livet. Särskilt inte en vän som jobbar på samma avdelning som min pappa och som är gammal nog för att vara min morbror. En väldigt ung morbror, i och för sig, men ändå.

"Jag måste hem en sväng", säger Dante. Klockan är halv tio och jag har spenderat halva kvällen i hans sällskap. Det är en av de bästa kvällarna i mitt liv. Jag är euforiskt, helt berusande lycklig. Känslorna löper amok och jag har ingen kontroll över något. Hjärtat hotar med att lätta ankar och sätta kurs mot ett annat universum. Ett universum där jag är mer välförtjänt av lycka.

Sikta mot stjärnorna, Isadora. Men varför ska jag sikta mot stjärnorna när jag kan nå så mycket längre? Så mycket högre?

"Okej", viskar jag och ignorerar den besvikna klumpen i magen. Jag är självisk. Alldeles för självisk.

"Du kan följa med, om du vill", erbjuder han. Hjärtat tar ett oelegant skutt i bröstet. Jag vet att han bara gör det för att vara snäll, för att inte lämna mig ensam med min ångest, men jag önskar att det vore något annat bakom inbjudan. Något mer.

"Vad ska du göra då?" frågar jag och försöker dölja nyfikenheten i min röst, utan att lyckas något vidare. Jag vill veta. Finns det ens någon vettig anledning till att åka hem, bara sådär? Jag kan inte komma på någon. Har han någon livshotande sjukdom som han behöver ta medicin för? Har han djur?

"Jag måste bara mata hunden." Han ler lite generat. "Min syster har haft henne hela eftermiddagen, men hon skulle iväg och klubba med ett gäng kompisar ikväll och jag kan inte lämna hunden ensam så länge, så jag tänkte bara hem och kolla läget."

Jag vet inte vad som förvånar mig mest. Att Dante har hund, eller att han har släkt här i Isviken. Det är så mycket information att min hjärna för en sekund har fullt upp med att bearbeta all personlig data som jag nu kan lägga till under mappen där jag har samlat de få saker jag faktiskt vet om honom. Uppenbarligen har han hund. Jag lär mig något nytt varje dag.

"Har du hund?" utbrister jag. Han skiner upp. Om han nu inte har känt för att öppna upp till mig tidigare så verkar den fasen vara förbi nu, för han tvekar inte ens.

"Jag skaffade just. För tillfället är hon nästan lika mycket syrrans som min, men jag ska få ihop arbetsschemat och anpassa det. Kanske ta lite mindre kvällspass och börja arbeta som en vanlig människa med stadiga tider istället för att hoppa in där jag behövs."

Han skrattar lite. Jag skulle inte bli förvånad om han är typen som skulle kunna dedikera hela sitt liv till att uppfylla the greater good. Inte för att jag inte tycker om den delen av honom - för det gör jag - men det måste finnas en inte lika angenäm anledning till varför han har valt att bli jobbnarkoman. För ingen väljer väl att vara det, frivilligt? Eller?